Jag ska se om det går att platta ner de där vingarna med plattång ikväll...
Man kunde ju tro att en cancerresa skulle göra att man inte längre bryr sig om sådana banala saker som vingar vid öronen, men så är det alltså inte.
Jag har varit på radiologen för min 22 strålning, det känns helt otroligt att det faktiskt blir klart denna veckan. Jag kan nästan inte fatta det! Behandlingarna har hållit på så länge, när jag började orkade jag inte ens tänka på alla evighetslånga, ändlösa månader av behandlingar som låg framför mig. Det var helt omöjligt att tänka att dagen faktiskt skulle komma då jag skulle vara klar. Och nu är den snart här!!!!!! :))))
På många sätt känns det redan som om jag är på väg bort från cancerland, även om jag inte riktigt, riktigt är klar ännu. Och man kan ju verkligen undra vem som skulle vilja stanna längre än nödvändigt? Det är ett riktigt skitställe!
Jag har ju också klarat av över en månad med anti-hormoner och det går ganska bra. Jag har ont i fötter och händer, främst i den fot jag hade problem med under cellgifterna och det är klart att det stör mig lite grann. Men om det inte skulle bli värre så är det ändå ok. Jag mår också väldigt illa av tabletterna, i början mådde jag illa på dagarna, men nu är det främst på kvällen och om jag skulle vakna på natten som jag känner av illamåendet. Det känns faktiskt också som en biverkan jag kan leva med om den inte blir värre. I övrigt känner jag ingenting... och hoppas på att det fortsätter så.
...och oavsett om man går igenom behandlingar mot cancer eller inte kan man tydligen vara en riktigt dum mamma när man inte låter sin lilla tjej gå till skolan i kaninöron från Liseberg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar