Äntligen lite bra besked!

Hade en riktigt tung morgon innan läkarbesöket där jag skulle få svar på analysen av lymfkörtlarna i armhålan. Varenda gång jag varit på väg till denna typen av besök där jag ska få BESKED har jag haft bra magkänsla. Inför mammografin - "jag känner på mig att det är en ofarlig knöl" "du har tyvärr cancer". Inför beskedet av tumöranalysen - "det är en väldigt snäll cancer som inte har spritt sig till portvakten, det känner jag på mig" "din tumör är av en aggressivare sort och bägge lymfkörtlarna vi plockade ut hade makrometastaser".  Ridå! Man kan väl säga att min magkänsla mer avspeglar förhoppningar än hårda fakta...
Men idag när jag sitter och gråter floder i soffan hela förmiddagen och bereder mig på de värsta av alla besked så blir det inte så (ingen framtida karriär inom spåbranshen kanske...).
Det visade sig att de 12 ytterligare lymfkörtlarna som opererades ut var friska hela bunten!! Jippie, hurra!!!
Inte för att det har någon betydelse för behandlingen i dagsläget, men risken för återfall blev helt plötsligt betydligt lägre!!

Senare på dagen var jag på min första omläggning av CVK:n på min vårdcentral och det var också en sällsam upplevelse... Eller det var väl rätt ok när jag var där, men det sista som händer är att sköterskan säger "åh, jag måste ju skriva datum också" och börjar kladda med en bläckpenna på det omlagda. Ok, tänker jag, hon vet säkert vad hon gör... Är inte helt säker på det längre... När jag kommer hem och kollar mig i spegeln har hon skrivit 30/9 med STOR stil MITT på mitt plastförband som sitter mitt på bröstet... Ja, datummärk mig gärna som ett paket mjölk, tack så hemskt mycket!
Nu ska jag sitta resten av kvällen och försöka sudda bort bläck med saliv, men det är ok, är ändå GLAD för mina goda besked!

Perukshopping

Vad ägnar man sig åt när man väntar på att tappa sitt hår? Ja, svaret väl att man ägnar sig åt ungefär samma saker som när man inte väntar på att tappa håret :) Förutom en sak möjligen, idag var jag nämligen och shoppade mig en peruk. Första gången jag provade peruker (för cirka en vecka sedan) kändes det mest som ett lite roligt äventyr... Mannen och jag skrattade åt mig i blonda Hollywood-lockar eller rödhårig Joey Tempest-look (Tiffany Persson som "snälla" väninnan H sa... :))

Tiffany Persson?

Idag var det inte alls lika roligt...

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta någonting som känns perfekt. Min hårfärg är ganska speciell och de peruker som finns med röda toner i tenderar att bli väldigt koppriga... Alltså bestämde jag mig för att helt strunta i att försöka hitta en som ser ut som jag, och istället tog jag en färg som jag mycket väl hade kunnat komma hem i efter ett besök hos frissan.

Vissa peruker jag provade var riktigt människohår och vissa syntethår. Jag valde en i syntet endast på grund av att jag höll på att avlida av värmeslag när jag provade människoperuken. Eventuellt har jag begått ett misstag... Provade peruken igen när jag kom hem och lyckades inte få fason på benan, dessutom tycker jag kanten och hårbotten LYSER peruk... SUCK!!!

Den här blir det, dock lite kortare frisyr.

Imorgon blir det sjukbesök hela dagen, får svar på analysen av lymfkörtlarna de plockade ut ur armhålan den senaste operationen. Tills dess... fortsatt väntan på att håret ska ramla av...det bränner och sticker som sjutton i hårbotten...

Några dagar i dimma

Femte dagen, alltså sista dagen med cellgifter i kroppen enligt snälla onkologsköterskan (sista dagen med dubbelspolning på toa?). Betyder det att jag överlevt min första kur?

Illamåendet har varit med mig dessa dagar som en envis följeslagare. Inget jättegalet illamående där jag legat och kräkts på badrumsgolvet, mer som ett ständigt bakgrundsljud... Jag har inte sparat in på medikamenterna och det kanske har hjälpt till? Normalt sett är jag en person som inte ens vill ta en panodil när jag har ont i huvudet, men har lovat mig själv att ta ALLT jag blir erbjuden nu (dessutom blir det lite tramsigt att tacka nej till panodil/kortison/illamåendemedicin när jag tillåter gift att sprutas rakt in i kroppen...) I övrigt väldigt trött, en hemsk huvudvärk och någonting är jäkligt off när det kommer till synen... Allting är dimmigt och suddigt... Jag undrar hur mycket stryk hjärnan tar av detta? När jag tänker tillbaka på de dagar som gått sedan i onsdags känns det som om jag tänker på en dröm, en dimma, någonting som hände för länge, längesedan. Koncentrationsförmågan är noll, jag känner ett behov av att GÖRA något, men jag har inte riktigt ork.

Sammanfattningsvis ska jag nog inte klaga - jag har helt klart mått bättre, men det har varit ok. 

Är trött och skulle kunna slumra till lite på soffan nu, men eftersom jag vet att jag har sovit inatt så behöver jag inte vila mer... Alltså ska jag klä på mig och gå ut en promenad i det vackra höstvädret. 

Undrar när håret ramlar?

CVK och behandling 1/15

Lååång dag på Sahlgrenska igår, väldigt spänd inför både insättning av CVK (central venkateter) och speciellt inför första behandlingen.

Insättningen gick smidigt, även om det inte ALLS var skönt. Det värsta på hela dagen var helt klart den oväntade överraskningen att jag fick sååå ont i axeln när bedövningen släppte. Det onda satt på min "friska" axel vilket resulterade i två obrukbara armar under ett par timmar... Tur att jag hade min personliga assistent Mannen med mig som kunde hjälpa till att krångla in mig i sport-bhn (en riktig cirkuskonst med två armar som inte går att lyfta mer än 30 cm, ha ha) och ta på mig skorna så att jag tillslut kunde få gå hem.

Efter att turnerat runt på diverse avdelningar i min sjuksäng, jag kommer nog aldrig vänja mig vid att bli runtkörd i en säng förresten, känner mig som en jättebäbis, var jag tillslut tillbaka på onkologen. DÅ slår ångesten till!!! Nej, jag vill inte detta. Jag vill åka hem!!!

Så fort någon närmade sig dörren hade jag lust att springa och låsa in mig på toaletten, eller gömma mig under sängen. Men jag gjorde naturligtvis inte det, för sånt gör inte jag. Jag är en duktig flicka som gör som läkarna säger till mig.

Tillslut var det iallafall dags och ångesten sjönk ordentligt så snart vi var igång eftersom det var så otroligt mycket att fokusera på med mediciner och remisser till vårdcentralen och information om biverkningar att det där giftet liksom rann in utan att jag hann fokusera på det. Faktum är att känslan snarare blev tvärtom - ge mig varenda droppe i de där påsarna, är det ok om vi vrider ur dem?? Jag tror att det är min känsla av att jag tänker göra detta ordentligt denna gången! Jag tänker nämligen ALDRIG göra detta igen!!!

Nu över ett dygn senare börjar jag fundera över om det var placebo jag fick i påsarna... Mår nästan precis som vanligt, kanske lite piggare än vanligt till och med, men det beror väl antagligen på de stora doserna av kortison. Fick lite speedad känsla imorse och röjde av jobbmail, jobbsamtal och inplastade duschar samtidigt som jag gjorde upp vilda planer om bullbak i eftermiddag. Sansade mig dock något (efter tillsägelse från Mannen).

Hoppas så att detta tillstånd håller i sig och att jag kanske tillhör de där som inte känner av gifterna så mycket...

Snart dags då

Meditera, äta nyttig mat och motionera... Eller hur förbereder man sig på bästa sätt inför det som väntar imorgon..? Min första cellgiftsbehandling!
Ingen aning... och faktum är att jag inte har gjort något av ovanstående. Hade en promenad inplanerad med min vän S, men vi planerade om i sista sekunden på grund av väldigt regnigt regn.
Blev en kopp te istället, kändes mer passande på något sätt. I övrigt är jag skrämmande samlad, hade nog förväntat mig att vara.. ja, jag vet inte... mer panikslagen kanske...? Gapa, skrika och gråta, riktigt passa på att uttrycka alla känslor. Men det finns inte så många känslor där att uttrycka, lite gnagande oro kanske, men annars är det ganska tomt faktiskt. Troligen är det så att det enda som håller mig uppe är att jag är lyckligt ovetande om det som komma skall.

Även om jag givetvis hellre hade gjort något helt annat imorgon (vad som helst annat, alltså verkligen VAD som HELST) så är jag livrädd att jag ska vakna med jordens förkylning så att det blir inställt. Det vill jag INTE! Nej, jag måste ju börja imorgon, för att bli klar med den här skiten så snart som det bara är möjligt. Jajemen, jag har annat att göra nämligen.

Blir väl att kasta ungarna i säng strax, dricka något grönt, lugnande te och sen be till sömngudarna att jag får sooooova hela natten.

Gryningsljus

Mamma, mamma... MAMMA!!

Vaknar tidigt, tidigt av att lilla A väser i mitt öra... mamma, jag måste gå på toa... 

Ja, gör du det gumman!

Långt efter att A har somnat om bredvid mig ligger jag vaken, lyssnar på vinden och ser gryningen komma i springorna i persiennen. Svårt att hitta en skön ställning att vila i, öm och svullen i armhålan efter andra operationen på 1 månad. Många, många tankar runt det som väntar. Cellgifter, strålning... Åh, och hur var det nu med det där mailet på jobbet, skickade jag det?

Någongång framåt april nästa år är jag klar med det här och kan fortsätta mitt liv. Undrar just hur det känns då? Kommer jag att vara jag, fast med kortare hår? Eller är mitt liv som jag känner det borta för alltid?

Jäkla skitsjukdom!

en tillfällig protes

Hahaha den här dagen skulle jag kunna skriva en hel roman om.. Tänk att vakna i en sjukhussäng, allt känns ganska ok tills dess att du kommer ihåg att... FAN!! de tog ju bort mitt vänstra bröst igår. Ont, stelt, ömt.
Efter en crash course i sjukgymnastik (jag och en 70-årig dam bland de andra patienterna som åt frukost) kommer en undersköterska in i mitt rum för att dra dränaget och ge mig tillfälliga proteser att ta med hem från sjukhuset.

ja, självklart kommer jag att behöva proteser.. men jag hade bara inte ens tänkt på det.

Att prova ut proteser (egentligen typ axelvaddar, fast att du ska ha dem i bh:n) är extra intressant när man som jag har ganska små bröst, som är mer breda än toppiga efter två hungriga bäbisar. Det som finns att tillgå på tillfällighets-protes-marknaden matchar ju inte direkt originalet om man säger så... Det riktiga bröstet är inklämt, tillplattat i en operationsbh  och protesen är som en liten sockertopp. Nej, nej vi måste gå ner i storlek säger jag... det enda som händer är att protesen blir smalare, inte mindre toppig...
Ett definierande ögonblick då jag kan välja att bli ledsen för att det ser förjävligt ut eller välja att skratta för att det någonstans är ganska komiskt.. i den stunden valde jag skrattet.

Så, tillslut åker jag hem med två toppiga proteser (en i bh:n och en i väskan) som inte passar mig, men det är bättre än att inte ha någonting.

Kanske blir de mindre toppiga om jag har dem under en tung bok under natten???

Och sen blev det operation...

...ja, efter ganska lång tid om vi ska vara riktigt ärliga... Från besked om bröstcancer till operation gick det över 6 veckor.. Men herregud, så klart att man inte ska ha den dåliga smaken att få cancer mitt i sommaren.
Det positiva med denna långa väntan var ju faktiskt att jag fick riktigt gott om tid att tänka, googla, tänka, googla och googla, vilket resulterade i att jag valde att ta bort hela bröstet trots att den första läkaren trodde att det skulle räcka med en "tårbit".

smittar det?

Jag: Nä, gumman cancer smittar inte...
A: åhh, mamma då kan du få en kram!

S: aha har du fått cancer... det har jag önskat varje kväll att ingen i min familj ska få...