Jagad av mördare

Två jobbiga dagar har passerat, men idag har det varit lite bättre. Fredag och lördag bjöd på ledvärk, eller var det själva skelettet som gjorde ont? Det kändes ungefär som växtvärk... Och en övermäktig trötthet (jag vet, jag vet,  kom med nåt nytt...). Kanske är det så här det kommer att vara, ett par dagar per vecka med värk eller också reagerade kroppen bara på det nya giftet och vänjer sig med tiden..?
Åhh, jag är så trött på det här nu... Inatt drömde jag en väldigt målande dröm där jag var jagad av mördare här i området där jag bor. Jag var tvungen att gömma mig på olika ställen för att de inte skulle kunna hitta mig, men överallt syntes jag alltför väl. Snälla grannar gjorde vad de kunde för att hjälpa till, men ingen kunde stoppa de elaka mördarna. Tja, inte behöver man vara drömtydare för att hitta på en rimlig betydelse av den drömmen. Konstigt nog drömmer jag sällan om den här situationen faktiskt.

Det blir fullt upp i veckan som kommer med läkarbesök, skelettröntgen, svar från cancergenetiken och behandling på det. Japp, living the dream...

Behandling 4/15

Jag överlevde gårdagen! Fortfarande här!

Det kändes väldigt motigt innan jag väl kom iväg igår. Som tur var hade vi (Mannen och jag) en trevlig lunch inbokad hos svärisarna, så det fanns ju något som lockade. Innan lunchen var det dags för det obligatoriska blodprovet för att se att alla värden är ok inför behandlingen. De brukar ju vara superduktiga på att sticka på provtagningscentralen på Sahlgrenska, men igår gjorde det så ONT! Antingen hade hon otur och råkade komma åt någon nerv eller också kanske jag börjar bli ärrig i armen... Jag tar ju en del blodprov nu för tiden kan man säga och jag har bara en arm som det är lov att sticka i... 

Nåväl, jag hade peppigt sällskap med mig under behandlingen, både Mannen och Svärmor :-) Det är så härligt att jag har så många fina människor runt mig som vill lägga tid på att följa med på behandlingarna. Roligare ställe kan man ju spendera tid på.

Kära svärmor och jag

Lite nya rutiner med detta nya gift, tydligen kan man få en allergisk reaktion (som inte är en allergisk reaktion på riktigt) alltså måste sköterskan sitta med under de första 10 minuterna för att övervaka. Dessutom är man kopplad till en maskin som ser till att man får giftet på exakt en timme. Det är inte helt klart varför det måste vara precis en timme, men så ska det vara.

I övrigt kände jag igen mig i det mesta.

Två goda nyheter:

Mitt betingade illamående var i stort sett borta igår, bara små, små känningar. Ingenting kan göra mig mer glad!

Idag vaknade jag och var kortisonspeedad! Det roliga är att jag inte själv inser vad det som är som är på gång. Mannen kommer hem från gymmet och hittar mig på altanen i full färd med att putsa fönstren, jag är iklädd träningskläder (efter yogapass) och mössa och är blossande kortisonröd i hela ansiktet, och väääldigt energisk! 

Nu känner jag att krafterna kan ha tagit slut för idag och det är så klart viktigt att inte överanstränga sig, men jäklar vad härligt det var att känna lite energi i kroppen!!

Måndagsbesök på jobbet

Efter att ha legat i pyjamas på soffan hela dagen igår kändes det underbart att duscha, ta på sig riktiga kläder och åka tåget in till stan i kylan. Det var nästan, nästan som om jag skulle gå och jobba på riktigt. Men än så länge nöjer jag mig med att hälsa på en stund och dricka lite kaffe.
I helgen sa jag till Mannen att nu kanske jag struntar i resten av behandlingen, jag hoppar av helt enkelt!! Ingen kan ju tvinga mig om jag inte vill mer antar jag... Det hade varit så skönt att bara få återgå till sitt vanliga liv och glömma den här tiden. Bara radera den från hårddisken! Men så klart kommer jag att fullfölja behandlingen, jag bara dagdrömmer lite. I annat fall hade jag väl aldrig slutat oroa mig för konstiga knölar och plötsliga smärtor på diverse platser i kroppen...

På onsdag är det dags med det nya giftet Paclitaxel dådå. Har redan börjat må lite illa i förebyggande syfte, så allting är ju precis som det ska vara antar jag. Känner mig ganska orolig, litegrann som inför första cellgiftsomgången. Nu är det ju nya biverkningar och jag har återigen ingen aning om hur jag kommer att må... Bättre, säger onkologen och låt oss hoppas på det - jag kan ju inte må dåligt i 5-6 dagar när det sen är dags att ta nästa dos direkt? Eller?
Ja, suck och stön... bara 12 veckor kvar av cellgifter... och sen strålning... snart klart, snart klart!!

Ytterligare ett steg på vägen

Imorse ville varken barnen eller jag gå upp, hade vi fått välja hade vi nog vänt på oss och somnat om när klockan ringde. S sa att OM vi hade varit i USA nu hade det varit natt och vi hade kunnat sova vidare. Ja, tänk om!

Foto från vår underbara resa till Florida hösten 2014

Upp kom vi iallafall till slut och jag fick jagat iväg de små liven till skolan i tid.
Själv susade jag till vårdcentralen för sista omläggningen av CVK:n. Ja inte sista, sista, men sista på vårdcentralen åtminstone.
- Tack så mycket och hejdå! Hoppas vi inte ses mer på detta sättet, sa jag. Ytterligare en milstolpe avklarad, check!

Sen var det dags för medicinsk yoga igen för att öva andningsteknik och konsten att se med det tredje ögat. Det var skönt, men jag börjar undra om man kan vara blind på det där ögat... I så fall är jag det,  ser inte ett smack. Efter yogan lunchade jag med J, väldigt trevligt! Och hon ser tydligen jättebra med sitt tredje öga.

Eftermiddagen har spenderats i ryggläge hos min bästa vän (soffan).

Två höjdpunkter från läkarbesöket igår, så att jag inte glömmer:
• Ingen mer spruta för att boosta de vita blodkropparna, jippie!
• Remiss till skelettröntgen är skickad. Inte jippie direkt, men skönt att kunna avskriva att mitt ryggonda beror på cancer. Vilket det naturligtvis inte gör, men det är HELT omöjligt att vara rationell i denna situationen. Jag har väntat på att remiss ska skickas sedan i september så det var skönt att det är gjort.

Åh, herregud vad tragiskt, tänk att jag faktiskt kallar det höjdpunkter... Säger väl en hel del om mitt liv just nu...

Läkarbesök på onkologen

Dagen har bjudit på ett läkarbesök på onkologen för att diskutera fortsatt behandling. Allt bra så långt, tyvärr klarar jag inte ens av att hälsa på dem där på avdelningen utan att jag mår så fruktansvärt illa.  Fick känningar redan i bilen på väg dit och när vi satt i väntrummet och stirrade på de kräksgröna gardinerna höll jag på att spy. Min onkologsyrra sa att hon var rädd att det skulle bli så här eftersom jag mått så illa de två senaste gångerna, och visst finns det hjälp att få men då måste jag nästan droga ner mig och det har jag faktiskt ingen lust med... Håller hellre tummarna för att det ger med sig med tiden om det inte skulle bli värre. Idag mådde jag illa i ungefär 6 timmar efter besöket, skulle det istället börja handla om dagar kommer jag antagligen tacksamt ta emot alla typer av droger de har eftersom jag ska dit en gång i veckan från och med nästa onsdag.

Väntrummet med kräksgröna gardiner

Vi diskuterade alltså fortsatt behandling, första gången jag träffade läkaren var det inte helt spikat ifall vi skulle satsa på var-tredje-vecka doser eller veckovisa doser.
Egentligen spelar det ju inte mig någon roll, jag har bara varit orolig för att inte få det giftigaste de har, jag tar hellre lite värre biverkningar nu än att behöva göra om detta igen. Läkaren övertygade mig om att dessa båda iallafall var helt likvärdiga vad gäller "giftighet" och effekt på cancerceller, men  uppenbarligen är den veckovisa lite snällare när det kommer till biverkningar.

Den "värsta" biverkningen  man kan få av denna typen av gift (enligt läkaren) är att fingrar och fötter domnar bort. Har man riktig otur försvinner inte detta efter avslutad behandling och kan i så fall leda till att man kanske inte klarar av att gå, inte mer än typ 10 steg, för att det gör så ont i fötterna. Förstå det! Resten av livet alltså! Får man den var tredje vecka hinner man tydligen inte stoppa i tid för att undvika att det blir permanent, men vid veckovis behandling så kan man hinna avbryta innan det är försent. Det låter ju hoppfullt... Jag kan inte direkt påstå att 10-stegs promenader låter särskilt lockande, till och med tappa ögonfransarna låter ju som en dans på rosor i jämförelse!  Det beslutades alltså enhälligt på mötet (jag lade ner min röst) att vi ska satsa på den veckovisa behandlingen.

Det är så klart superviktigt att man säger till omgående ifall det börjar domna eller pirra i fingrar eller tår under pågående behandling. Dessvärre är det så att om det blir tvunget att avbrytas så får man inget annat istället... Då är det liksom klart. Det känns riktigt jobbigt! Hoppas verkligen att alla fingrar och fötter samarbetar med mig i detta så att jag får i mig allt gift som planerat. Inga cancerceller får lov att gömma sig någonstans och överleva!

Lite upp och lite ner

Jag försöker verkligen använda tiden emellan cellgifterna till att bygga upp mig själv igen. Det gäller både mentalt och fysiskt. Ibland undrar jag om den här resan till och med är värre för psyket än för kroppen (och det ska inte säga lite). Först och främst har vi det uppenbara med att utseendet förändras  så drastiskt, så snabbt. Det är svårt att hitta hem i den nya kroppen som blivit min. Jag vet inte om jag någonsin kommer att acceptera den, jävla cancer! Kring kroppen har vi också det faktum att den inte längre fungerar som den gjorde innan, en arm som måste särbehandlas annars blir den kanske kroniskt uppsvullen, en ork som kan jämföras med en nyfödd bäbis och smärtor här och där (är det cancer?? Sååå trött på att tänka den tanken). Utöver det kommer de andra delarna kring hur jag tidigare har sett på mig själv, med jobb, träning, vänner och aktiviteter. Helt plötsligt är det liksom bara JAG kvar, utan allt det andra... Vem är jag då? Det är svårt att helt plötsligt stå utanför "det vanliga" livet och inte riktigt delta. Och inte heller riktigt orka delta, även om den "duktiga flickan" skriker på mig emellanåt att jag borde göra ditt och jag skulle gjort datt...

Ja, ja oavsett hur det än är så försöker jag som sagt bygga upp mig själv på olika sätt, igår var jag till exempel inbjuden av fina J till att prova medicinsk yoga. Det är inget jag har gjort tidigare och det är inte helt lätt att andas på det sättet eller att försöka kika in i kroppen med det tredje ögat... Jag är helt säker på att det kräver massa övning och jag testade lite själv här hemma idag. Tyvärr såg jag inget idag heller, men det var skönt att andas på det där sättet.

Idag har mamsen och jag har varit ute på en fantastisk promenad i skogen! Och efter det blev det lunch på Thaien. Allt som allt en bättre dag och krafterna återkommer mer och mer. Tänk ändå att jag överlevt så här långt!

Ny kylskåpsmagnet från min "hemliga vän"

Som en skugga

Idag har jag släpat mig runt i någon sorts halvdimma. Yr, illamående och trött... så in i baljan trött. Hade någon ringt till onkologen och kollat upp det där med illamående sjätte dagen efter cellgifter hade den personen fått svaret att det är OMÖJLIGT, man mår inte illa av cellgifterna så här långt efter. Men jag lovar, illamåendet är lika verkligt även om det sitter i huvudet.
Mannen drog med mig ut för att handla lite. Det var ju bra, jag behöver komma ut även om hela kroppen skriker nej. Känner mig ganska dum dock, där jag går ett halvt steg bakom med stirrande blick och fötterna släpande efter mig. Ja, inte blir man smartare av cellgifter inte... Synd att det måste synas så mycket också...

En annan biverkan som dyker upp runt denna dagen är ett enormt sug efter mat. Jag mår illa, men njuter på ett nästan obscent sätt av att tänka på mat, se på matprogram och läsa kokböcker. Jag kan fantisera i timmar om god mat som jag ska laga och skulle helst dra igång med tre olika rätter samtidigt. Det kanske är tur att jag i slutändan inte orkar göra något, annars hade jag nog stått i köket hela dagen (och naturligtvis vara tvungen att äta upp allt). Men imorgon kommer det garanterat bli en biff stroganoff, mums vad gott!!

Nu är det dags för en liten kvällsyoga och imorgon kommer jag att må SÅ mycket bättre, det ska jag!

Döden, döden...

Mamma, hur känns det att bara ha ett bröst, undrar S en dag när jag springer omkring här hemma med löstutten under ena armen på väg att klä på mig. - Ja, du det känns konstigt och ändå inte, svarar jag.
Och jag tror nog att det är precis så det är, för oss allihop i den här familjen just nu. Det har blivit ganska vanligt och vardagligt att se mig dra omkring här hemma hårlös, enbröstad och grön i ansiktet av illamående (man vänjer sig vid det mesta...). Men ibland så hajar vi fortfarande ändå till lite... Vad är det som har hänt här egentligen? Och vad väntar oss framöver? Jag skulle ljuga om jag säger att cancern inte skrämmer skiten ur mig... Så klart att fokus ligger på att ta sig igenom detta och återvända till vårt vanliga liv, men tankarna finns ändå där ibland... Tänk om det är någon jävelcell som överlever... Tänk om... Vad händer då? Och hade jag orkat ladda om?

Igår och idag har gått i illamåendets tecken. Nu klarar jag inte ens av att ta fram mina mediciner på morgonen utan att det känns som att jag ska lägga en pizza på köksbordet. Attans alltså! Det innebär kanske att jag kommer att dra på illamåendet även i nästa kur eftersom det mest av allt sitter i mitt huvud!!! Nåja, vi får väl se, vi får väl se.

Igår kokade jag iallafall ihop en nyttig ingefärsshot som ska intagas vid varje frukost, imorgon är sista dagen med cellgifter i kroppen på ett tag och nu jag har mysig lördagkväll med S och A i soffan. Livet kunde absolut ha varit sämre!

Look good feel better

Jag mår så mycket bättre än efter förra behandlingen. Om det är den nya medicinen eller inte kan jag inte säga men det spelar ju egentligen ingen roll. Är bara så tacksam för att jag orkar göra annat än att bara ligga på soffan och kvida.
Gick upp och åt frukost tillsammans med familjen imorse, efter det landade jag på soffan och slocknade stenhårt fram till klockan elva... Så ja, jag mår bättre men är ändå trött såklart. Trots att jag fick cellgifter igår kan jag ändå inte låta bli att få ångest för att jag ligger och sover bort hela dagen. Någonting nyttigt borde jag väl ändå kunna ta mig för? Underligt egentligen hur hårt det sitter, att inte ligga och lata sig... Eller ha åtminstone lite klädsam skam för att du gör det!

Sedan var det ju dags för den där förhatliga sprutan igen. Utan att gå in på några detaljer kan jag säga att det inte blir bättre för varje gång, ha ha. Men eventuellt är det sista gången, jag har faktiskt ingen aning om ifall jag ska ta den när jag byter gift. Hoppas jag slipper, tanken på att ta en sån varje vecka är värre än tanken på cellgifterna..

MEN, igår var jag ju ute på roligheter. Jag var på en kurs som heter look good feel better. Det är en kurs som erbjuds alla kvinnor med diagnosen cancer, man lär sig sminka sig och knyta sjalar och den är fullt sponsrad av olika make up-märken. Det är inte bara negativt att ha cancer som mamma och jag konstaterade.
Jag glider in, lite halvt osäker på vart jag ska, och hittar en massa kvinnor som hänger och väntar utanför en dörr. Inser snabbt att jag är på rätt ställe av alla olika modejanger av peruker, mössor, hattar och sjalar att döma.
Två instruktörer tar hand om oss i två timmar och vi får en hel necessär full av rengöringsprodukter och massa smink (att ta med hem!). Det var så himla kul, tolv skalliga kvinnor som fnissar och sminkar sig. Inte någonting man är med om varje dag precis! Jag kände mig glad ända in i själen när jag gick därifrån av all kärlek, styrka och mod som fanns i det rummet - hur banalt det än låter...

Allt smink jag fick i min necessär!

Det ligger kanske något i det, att man mår bättre med lite smink på sig :-)

Behandling 3/15

Ska jag jubla? Känna mig glad och stark? ...Nu är den ju faktiskt inne, den tredje och sista kuren med illamående-EC... Och jag är är här! Still going strong (nåja)... Kanske borde jag känna mig fantastisk, men jag orkaaaar inte...

Sista gången med det röda giftet...

Idag var kära mor med och höll mig sällskap, tiden går väldigt fort när man har någon med sig att sitta och snattra med. Inte för att onkologsyrran är en tystlåten tjej precis, men hon har ju andra patienter att ta hand om och lunch att äta emellanåt.
På grund av att jag mådde så dåligt som jag gjorde förra omgången provade vi idag att göra en liten justering i medicineringen. Så idag fick jag en långverkande medicin intravenöst (tydligen superdyr från en mycket lyxig förpackning, jag tackar jag). Den ska ersätta en av medicinerna jag tagit på morgonen vid de andra tillfällena. Egentligen trodde hon att vi skulle ha provat en medicin mot betingat illamående, men den skulle jag helst ha tagit redan igår (svårt) och dessutom blir man väldigt trött och dåsig av den. Och det ville jag INTE bli idag eftersom jag hade annat planerat på eftermiddagen.
Svårt att avgöra redan om den haft en bättre effekt. Just i detta nu kan jag tyvärr inte känna någon direkt skillnad i illamåendegrad, men kanske blir det bättre de andra dagarna?

Efter behandlingen hann mamma och jag med en mindre bra lunch på Sahlgrenskas restaurang innan det var dags att säga hejdå. Alltså, vi hade ju väldigt trevligt och så, det var inte mindre bra på det sättet, men det kan ha varit den äckligaste köttfärspaj jag någonsin smakat. Och någonsin kommer att smaka. Åtminstone håller jag tummarna för det...

Som sagt hade jag planer på eftermiddagen, roliga planer! Nämligen en sminkkurs - "Look good, feel better". Den ska jag absolut berätta mer om, men eftersom jag inte är helt pigg just nu återkommer jag med rapport imorgon.

Påfylld energi

Jag har varit på semester ett par dagar, är det förresten ok att kalla det semester när jag inte jobbar?? Hmm... Oavsett vad det kan kallas har jag tankat energi vid havet i Strömstad i dagarna tre, så fantastiskt underbart!
Allt man kan önska sig har dessa dagar innehållit - promenader, yoga, god mat, trevligt sällskap och en och annan Irish coffee för att värma sig.

Bättre förberedd än så här kan jag knappast bli inför nästa behandling på onsdag. Trots det måste jag erkänna att jag inte känner mig särskilt pepp inför att bryta ner och förstöra den bräckliga energi och styrka jag har lyckats repa ihop sen förra (förjävliga) omgången. MEN det blir sista gången någonsin med gifterna Epirubicin och Cyklofosfamid (EC). För mig räcker det att se namnen för att det ska vända sig i magen. Jag tycker att det låter något otroligt giftigt, vilket det troligen också är... Men som sagt, att få sista behandlingen med EC betyder att ytterligare en milstolpe är avklarad på denna resa i cancerland. Fan vad gött, och aldrig vill jag åka tillbaka hit!!

Nästa etapp blir 12 veckor med ett nytt gift som heter Taxol, spännande värre att se vad det har att erbjuda. Gillar man att läsa på internätet och tro på allt man hittar där kan man lära sig att ögonfransar, ögonbryn och naglar kan ligga risigt till. Det är bara att hålla tummarna för att det är löst prat... Åtminstone ska illamående inte vara en biverkning på det nya giftet och det är ju alltid något.