Tröttmössa

Näää, vad tråkigt det känns!!! Jag var ju så på gång förra veckan, och nu! Pang, ner i ett djupt trötthål IGEN!!! Sköterskorna på strålningen sa att det inte alls är ovanligt och att det kommer att gå över ett par veckor (!!!) efter avslutad behandling. Det är ju tur att det ska gå över, men jag vill ju vara pigg NUUUU!!

Förutom att soffan återigen blivit min bästa kompis rullar det på bra med strålningen. Jag har blivit ganska rejält bränd i huden, speciellt över ärret där de lägger någon form av platta för att förstärka strålningen. Återfall är tydligen vanligast runt ärret så därför kör man extra hög dos där. I alla fall tyckte de att jag skulle börja använda ett förband över det mest brända området, så det kör jag på med nu och hoppas på att det inte blir värre. Ropa hej ska man inte göra på ett tag, strålningen ligger på något sätt ackumulerad i huden och förvärras upp till två veckor efter avslutad behandling.

Men oavsett bränd hud och trötthet är strålningen en walk in the park om man jämför med cellgiftsbehandlingen, det måste jag säga.

Eftersom det är påsklov fick de små ynglen följa med till strålningen häromdagen. De tyckte att det var ganska spännande att se den stora maskinen och hjälpa sköterskorna att hitta prickarna på min kropp så att jag skulle hamna precis rätt. Men när de fick vara med i kontrollrummet och övervaka strålningen tröttnade de ganska snabbt, även om det tydligen var lite roligt att se mitt skelett på datorskärmen. När jag kom ut en kvart senare var det bara Mannen kvar, barnen hade stuckit till lekrummet.

Jag har iallafall kämpat på med lite träning denna veckan trots den stora tröttheten. Jag tänker att  känslan från förra veckan kommer tillbaka snart, snart om jag bara inte fastnar på soffan. Men shit vad svårt det är när allt bara är en förlamande trött, trött, trötthet!

Projekt återuppbyggnad

Igår var jag hög på livet! Kände mig oövervinnerlig och stark! Eller åtminstone på god väg att BLI stark. Första besöket på gymmet sedan... jaa... sedan ett annat liv kom emellan. Jag har inte velat gå dit sedan jag fick beskedet om cancern. Först för att jag trodde att jag skulle dö (onödigt att spendera den sista tiden på gymmet) och sedan för att det känts obeskrivligt obekvämt att gå till gymmet i mössa. Men igår var det alltså dags! Helt enligt planen "projekt återuppbyggnad" som startade i måndags.
Projekt återuppbyggnad är exakt vad det låter som - min plan för att stärka upp min misshandlade och fluffiga kropp. I planen ingår morgonpromenad minst varannan dag, yoga 2-3 ggr i veckan och styrketräning minst 2 ggr i veckan.
Så igår var första besöket på gymmet och jag använde bara de lätta, lätta vikterna, både för att kroppen ska vänja sig och för att jag ska känna mig stark. Och det gjorde jag!!
Och tänk att till och med de lätta vikterna kan ge träningsvärk :)

Viktnedgång är väl egentligen inte det primära i projekt återuppbyggnad, men det hade ju varit en trevlig sidoeffekt att kunna knäppa sina byxor igen. Det viskas ju tyvärr om att viktnedgång kan vara svårt (omöjligt??) i kombination med hormonmedicinen...
Jag har iallafall redan tappat de värsta kortisonkilona och mitt ansikte ser inte längre ut som en fotboll vilket jag är glad för! Aptitlösheten hänger ju också i, så det åker ju inte in lika mycket i kakhålet längre som det har gjort.
Ja, alltså det är så mycket som känns riktigt bra just nu! Bara nio gånger strålning kvar och sen lämnar jag cancervärlden bakom mig. Visserligen med lite skavanker här och där, lite kvarhängande trötthet och ont i leder av medicinen, men va fan!! Jag lever!

Solsken, hundskit och körkort

Skulle på möte på jobbet i förmiddags, jag stod färdigklädd i hallen (i fina blusen och rena byxor), barnens lilla kompis kom glad i hågen för att ta sällskap till skolan. Medan vi alla gör oss klara sprider sig en omisskännlig doft av hundbajs i hela hallen... Åh nej, Lilla kompisen hade trampat i en hundskit på vägen....
Jag fick jagat alla barnen hem till lilla kompisen för byte av skor (skynda,skynda!! Skolan börjar snart!!) sen stod jag i kontorsstassen och skurade hallen fri från bajs.. hallmattan åkte bara ut genom dörren... tvätta, tvätta händerna och snabba sig ner till pendeltåget. Gick runt med bajslukt i näsan hela förmiddagen. Det var en riktig skitstart på dagen kan man säga :-)

Helgen har varit snorig och hostig men samtidigt solig och fin! Fick mig några härliga promenader i vårvädret och i söndags var det grillpremiär och middag på altanen. Det finns ju nästan ingenting godare än grillat de första gångerna på säsongen!

Jag hämtade ut mitt nya körkort häromdagen, det var ett par månader sedan lappen från transportstyrelsen (eller vad de nu heter) damp ner i brevlådan. Då var jag forfarande nästan skallig! Jag vill inte gå med ett skalligt körkort i 10 år!!! Tänk om jag blir bortrövad, då kommer det kortet att kablas ut över hela Sverige. Jag kastade mig på telefonen för att överklaga att mitt körkort går ut, protestera mot orättvisan att jag skulle tvingas förnya mitt körkort NU, när jag inte har hår!!! Men det var jättelång kö så jag la på... Istället drog jag ut på fotograferandet så länge jag vågade så nu att jag åtminstone hann få lite hår. Det är väl forfarande inget foto jag skulle glädja mig åt att se på Aftonbladets löpsedel, men, men...

Strålandet går hur bra som helst, lite röd och öm har jag blivit men inga stora problem och dagarna verkligen rusar förbi! Bara 11 gånger kvar!

Sjukstuga

Idag har jag varit ledig från strålningen på grund av maskinservice. Tur var väl det eftersom jag vaknade med en sån förkylning... Har bara kunnat ligga på soffan och snyta näsan röd hela dagen. Skulle egentligen åkt på en liten utflykt med min vän S men fick ju ställa in det också. Mitt emellan alla snytningar och hostningar kommer hon hit med en bukett tulpaner och ett gott te! Tack, det uppskattas verkligen i sjukstugan!

Igår var jag hos läkaren på onkologen igen (sista besöket för tredje gången). Den CT röntgen jag gjorde förra söndagen visade att allt står bra till i kroppen. Inga tecken på cancer! Det var glädjande nyheter :)
Försökte fråga litegrann ifall jag borde vara noga med gynekologbesök nu under Tamoxifenbehandlingen (många tjejer i bröstcancergrupperna på Facebook säger att deras onkologer rekommenderar det). "Nää, det finns ingen anledning att gå på extrakontroller" "Jo, visst kan man få förtjockad livmoderslemhinna av Tamoxifen" "Vi rekommenderar inte extrabesök här i Göteborg" "Det finns en ökad risk för livmodercancer, men det upptäcker man ju eftersom man får kraftiga blödningar" "Om du är orolig kan du ju boka en tid".
Ja, men så klart att jag hellre upptäcker eventuella problem tidigare hellre än senare om jag får välja. Det är också väldigt oklart ifall det skulle vara farligt eller dumt att ha en förtjockad livmoderslemhinna... Liksom, vad händer då?! "Jo, i så fall bör ju den avlägsnas"... Okej... varför? Och hur ska jag veta ifall jag har det om jag inte går på kontroller?

Jag hann också upp på avdelningen för att ge onkologsyrran en stor kram, inte för att jag någonsin vill sätta min fot där igen (som patient) men det var ändå himla kul att träffa henne igen!
Mannen och jag glufsade i oss varsin räksallad på rekordtid och försökte njuta av den härliga vårsolen utanför Pressbyrån och sen var det dags för mig att hoppa upp på strålningsbordet för elfte gången.

Imorgon hoppas jag på att vakna piggare och fräschare än idag eftersom jag har planer på att åka till jobbet på förmiddagen. Bara veckor kvar till mitt vanliga liv, med jobb, gym och familj! Kan inte vänta... Fan vad skönt att slippa Sahlgrenska!!

Bää...

..bää, bää... Jag ser ut som ett får! Eller möjligen en pudel. Håret som växer ut på bakhuvudet är alldeles lockigt, men inte det som kommer ovanpå huvudet. Det kan bli en verkligt intressant frisyr på sikt detta... Tänker mig en åttiotals hockeyfrilla, snaggat upptill och ljuva lockar i nacken. Mmm...

Nionde strålningen avklarad idag, det gick kanon. Lyckades pricka rätt med andningen varje gång och var klar och på väg hem när klockan var tre minuter i åtta. Tog en bild på strålningsapparaten och den obekväma britsen med armställningen på. Där ligger jag alltså varje dag i mellan 30 och 50 minuter beroende på om alla system är med på noterna eller behöver en omstart under tiden.

Imorgon har jag klarat av två veckor med Tamoxifenet och jag har ännu inte märkt av alltför mycket biverkningar (vet inte heller hur snabbt man kan förvänta sig att märka dem). Jag har ont i mina leder i händerna och mår illa och har tappat aptiten (vilket i och för sig inte är enbart negativt med tanke på att det har ätits väldigt friskt... Skulle gärna vilja tappa ett par kilo innan jag ska börja jobba så att jag kan ha mina kläder...) Förutom detta så känner jag mig ganska precis som vanligt, förutom att jag blir piggare och starkare för varje vecka.

Knölar och tatueringar

Här sitter jag i soffan och laddar för femte strålningen i ordningen. Än så länge har jag inga problem alls och jag har fått koll på andningen. Allt som allt tar hela seansen med röntgenbilder och strålning ungefär 25-30 min per gång. Sen får man klä på sig och gå hem.
Eventuellt kommer jag att tatuera in strålningsprickar idag eller imorgon. Det är markeringar på kroppen som ska säkerställa att jag ligger helt rätt. Det är kanske inte så jättekul egentligen att få permanenta prickar, men det är svårt att duscha och smörja in sig ordentligt med tuschmarkeringarna på kroppen också... Sköterskorna har försäkrat mig om att det är små, små prickar, så ja, det lutar nog mot det. Konstigt vad perspektiven förändras egentligen... Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle tycka att det är en bra idé att få strålningsmarkeringar intatuerade hade jag antagligen skrattat rått.

Knölen i armhålan visade sig vara ofarlig förresten! Härliga besked, men jag hann med ett dygn av total dödsångest innan jag fick det bekräftat. Jag var ju egentligen inte särskilt orolig för den där knölen alls, men ville så klart kolla upp den. Men när läkaren inte hört av sig som hon lovat och det istället dimper ner en oväntad kallelse till onkologen i brevlådan, slog ångesten till med full kraft. Jösses vad snabbt jag hamnade i att återigen planera min begravning och komponera avskedsbrev till barnen.... Det är en bräcklig balans jag har i tillvaron. Tillslut kom jag på att jag kunde ringa min kontaktsköterska på kirurgen (en person man blir tilldelad som ska kunna hjälpa till med det mesta). Hon gick in och kikade i min journal och såg att det låg ett färdigskrivet brev med provsvaret... Bara det att det aldrig blivit skickat... Jag vet inte vad jag ska säga, någons misstag kostade mig ett dygn av dödsångest och det är ju onödigt, men samtidigt är jag så GLAD att det inte var något att det känns som om jag fick livet tillbaka!!

Nedräkningen har börjat...

På plats för min första strålning imorse. Kändes väldigt stabilt när en i personalen mumlade om maskiner som är i tusen delar, en annan sprang mellan två rum med skruvmejslar i händerna och en patient blev ivägskickad för att få komma tillbaka senare eftersom "vi har lite problem med apparaten idag". Ja, tjena tänkte jag, det blir nog sjutton ingen strålning idag heller... Men det blev det!

Det är en faslig massa inställningar som ska göras och jag blev flyttad hit och dit och upp och ner innan jag låg i position. Tydligen röntgas man också varje gång för att se att man ligger precis rätt, bilderna ska granskas av en fysiker och en läkare och SEN är det bara att köra.

Allt gick bra förutom att de inte fick ut några röntgenbilder och var tvungna att starta om systemet. Under tiden låg jag med armarna uppåt sträck och frös på min brits. Men när allting väl fungerade var det absolut INGENTING jobbigt, konstigt eller läskigt med att strålas. "Andas in. Håll andan. Andas som vanligt." sa de i högtalaren och jag ansträngde mig så att jag höll på att bli blå att pricka exakt lagom mycket inandning för att hålla mig på det centimeterstora fältet som mäter min inandning. Eftersom jag strålas mot vänster sida ska lungorna vara fyllda med luft för att skydda hjärtat, men inte för mycket luft tydligen. För lite eller för mycket så strålar inte apparaten. Jag hade hoppats på att få beröm för min exemplariska andningsteknik men det fick jag inte på grund av att jag var rätt kass... Men, jag har ju fem veckor på mig att bli proffs på detta!

Bara 24 gånger kvar som sköterskan sa när vi var klara :-)

Dagen D

De ringde från strålningen i förmiddags och imorgon klockan 8 kör vi! Två dagar försenade, men jag har ju inte precis bråttom. Förhoppningsvis håller den där maskinen sig hel resten av tiden nu när vi fick en sån tråkig start.

Idag är också den stora dagen då jag börjar med Tamoxifen. Piller 1 av 3652... Ja jösses, när jag bestämde att 1 mars kunde vara ett lämpligt datum att börja kändes det så långt till dess... Redan dags...
Tipset jag fått är att ta medicinen på kvällen för att så långt som möjligt sova bort eventuella biverkningar. Jag har preppat min dosett och är alltså redo, undra om man märker nåt redan av första pillret eller om man måste käka dem ett tag...? Kommer det typ att smälla till efter jag har svalt?PANG och så förvandlas jag till en illamående argbigga med värmevallningar och värk i hela kroppen?  Det känns faktiskt nervöst, men ändå lite som med cellgifterna, skönt att komma igång på nåt sätt. Det är nästan värst att inte veta huruvida jag kommer att tillhöra de som får jobbiga biverkningar eller klara mig undan ganska lindrigt.

Fick kallelse till CT röntgen av bröstkorg och buk på SÖNDAG morgon... Hade ingen aning om att de tog emot bokade besök på helgerna... Men, härligt med korta väntetider, dock tråkigt att åka till sjukhuset på helgen.