På plats för min första strålning imorse. Kändes väldigt stabilt när en i personalen mumlade om maskiner som är i tusen delar, en annan sprang mellan två rum med skruvmejslar i händerna och en patient blev ivägskickad för att få komma tillbaka senare eftersom "vi har lite problem med apparaten idag". Ja, tjena tänkte jag, det blir nog sjutton ingen strålning idag heller... Men det blev det!
Det är en faslig massa inställningar som ska göras och jag blev flyttad hit och dit och upp och ner innan jag låg i position. Tydligen röntgas man också varje gång för att se att man ligger precis rätt, bilderna ska granskas av en fysiker och en läkare och SEN är det bara att köra.
Allt gick bra förutom att de inte fick ut några röntgenbilder och var tvungna att starta om systemet. Under tiden låg jag med armarna uppåt sträck och frös på min brits. Men när allting väl fungerade var det absolut INGENTING jobbigt, konstigt eller läskigt med att strålas. "Andas in. Håll andan. Andas som vanligt." sa de i högtalaren och jag ansträngde mig så att jag höll på att bli blå att pricka exakt lagom mycket inandning för att hålla mig på det centimeterstora fältet som mäter min inandning. Eftersom jag strålas mot vänster sida ska lungorna vara fyllda med luft för att skydda hjärtat, men inte för mycket luft tydligen. För lite eller för mycket så strålar inte apparaten. Jag hade hoppats på att få beröm för min exemplariska andningsteknik men det fick jag inte på grund av att jag var rätt kass... Men, jag har ju fem veckor på mig att bli proffs på detta!
Bara 24 gånger kvar som sköterskan sa när vi var klara :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar