Tack och adjö!

Nu är det alltså klart! Och hela helgen har jag firat med champagne, finmiddag, vänner och blommor!!!

Att gå ut från strålningen för ALLRA sista gången var nog ett av de mest känslomässiga ögonblicken i mitt liv! Tårarna bara sprutade! Det kändes som om jag hade vunnit högsta vinsten på lotteri och på ett sätt är det ju faktiskt det jag har.

Nu lämnar jag cancerlandet och vill aldrig någonsin mer återvända hit, detta blir alltså också mitt sista inlägg här på bloggen (om jag inte tittar in när det är dags för rekonstruktion, det vet man aldrig :-)).

Tack alla ni som följt mig på min resa och peppat mig när det varit som tyngst, ni har ingen aning om hur mycket det har betytt. TACK!!!!

Over and out!

Jag är redo!

Näst sista strålningen idag, är det verkligen sant??
Jag är precis hur röd som helst nu, och värre ska det tydligen bli om man får tro de som kan. Men vad gör det egentligen? Just nu känns det ganska oviktigt. Jag är ju så gott som klar!

Efter dagens strålning hade jag avslutningssamtal (lite osäker på den rätta termen här) med en läkare på radiologen. Lite märkligt att ha sista läkarbesöket och knyta ihop behandlingen med en person jag aldrig träffat förut. Men det gick ju det också, av med kläderna i vanlig ordning, kläm, kläm, känn, känn, "har du några frågor?" "neeeej...." Tack och hej. Ja, det var det det!
När doktorn gått blev jag omlagd med förband både högt och lågt av en sköterska och fick så mycket BH:ar och förband med mig därifrån att väskan knappt gick att stänga. Ja, inga snygga BH:ar utan mer som en topp för att hålla förbanden på plats.

Sen åkte jag direkt till jobbet och hängde där i flera, flera timmar. Känner så tydligt att en fot redan är ute ur cancerland och tillbaka i verkligheten igen. Den andra foten kommer snart, snart och jag längtar!!
Imorgon sista strålningen och jag kunde inte vara mer redo!!!

Ett "efter strålning-kort" från A en dag för tidigt :)

Bad hair day

Ja, jag verkar inte ha något annat än bad hair days nuförtiden. Det är lockarna, eller snarare vågorna som gör att det inte går att få någon fason på frisyren. Nu har det blivit såpass långt att det har bildats en vinge ovanför bägge öronen. Jag får panik! Känner bara för att raka av hela skiten, men då sitter jag ju snart här igen med denna OMÖJLIGA längd. Suck och stön!
Jag ska se om det går att platta ner de där vingarna med plattång ikväll...

Man kunde ju tro att en cancerresa skulle göra att man inte längre bryr sig om sådana banala saker som vingar vid öronen, men så är det alltså inte.

Jag har varit på radiologen för min 22 strålning, det känns helt otroligt att det faktiskt blir klart denna veckan. Jag kan nästan inte fatta det! Behandlingarna har hållit på så länge, när jag började orkade jag inte ens tänka på alla evighetslånga, ändlösa månader av behandlingar som låg framför mig. Det var helt omöjligt att tänka att dagen faktiskt skulle komma då jag skulle vara klar. Och nu är den snart här!!!!!! :))))
På många sätt känns det redan som om jag är på väg bort från cancerland, även om jag inte riktigt, riktigt är klar ännu. Och man kan ju verkligen undra vem som skulle vilja stanna längre än nödvändigt?  Det är ett riktigt skitställe!

Jag har ju också klarat av över en månad med anti-hormoner och det går ganska bra. Jag har ont i fötter och händer, främst i den fot jag hade problem med under cellgifterna och det är klart att det stör mig lite grann. Men om det inte skulle bli värre så är det ändå ok. Jag mår också väldigt illa av tabletterna, i början mådde jag illa på dagarna, men nu är det främst på kvällen och om jag skulle vakna på natten som jag känner av illamåendet. Det känns faktiskt också som en biverkan jag kan leva med om den inte blir värre. I övrigt känner jag ingenting... och hoppas på att det fortsätter så.

...och oavsett om man går igenom behandlingar mot cancer eller inte kan man tydligen vara en riktigt dum mamma när man inte låter sin lilla tjej gå till skolan i kaninöron från Liseberg...

Tröttmössa

Näää, vad tråkigt det känns!!! Jag var ju så på gång förra veckan, och nu! Pang, ner i ett djupt trötthål IGEN!!! Sköterskorna på strålningen sa att det inte alls är ovanligt och att det kommer att gå över ett par veckor (!!!) efter avslutad behandling. Det är ju tur att det ska gå över, men jag vill ju vara pigg NUUUU!!

Förutom att soffan återigen blivit min bästa kompis rullar det på bra med strålningen. Jag har blivit ganska rejält bränd i huden, speciellt över ärret där de lägger någon form av platta för att förstärka strålningen. Återfall är tydligen vanligast runt ärret så därför kör man extra hög dos där. I alla fall tyckte de att jag skulle börja använda ett förband över det mest brända området, så det kör jag på med nu och hoppas på att det inte blir värre. Ropa hej ska man inte göra på ett tag, strålningen ligger på något sätt ackumulerad i huden och förvärras upp till två veckor efter avslutad behandling.

Men oavsett bränd hud och trötthet är strålningen en walk in the park om man jämför med cellgiftsbehandlingen, det måste jag säga.

Eftersom det är påsklov fick de små ynglen följa med till strålningen häromdagen. De tyckte att det var ganska spännande att se den stora maskinen och hjälpa sköterskorna att hitta prickarna på min kropp så att jag skulle hamna precis rätt. Men när de fick vara med i kontrollrummet och övervaka strålningen tröttnade de ganska snabbt, även om det tydligen var lite roligt att se mitt skelett på datorskärmen. När jag kom ut en kvart senare var det bara Mannen kvar, barnen hade stuckit till lekrummet.

Jag har iallafall kämpat på med lite träning denna veckan trots den stora tröttheten. Jag tänker att  känslan från förra veckan kommer tillbaka snart, snart om jag bara inte fastnar på soffan. Men shit vad svårt det är när allt bara är en förlamande trött, trött, trötthet!

Projekt återuppbyggnad

Igår var jag hög på livet! Kände mig oövervinnerlig och stark! Eller åtminstone på god väg att BLI stark. Första besöket på gymmet sedan... jaa... sedan ett annat liv kom emellan. Jag har inte velat gå dit sedan jag fick beskedet om cancern. Först för att jag trodde att jag skulle dö (onödigt att spendera den sista tiden på gymmet) och sedan för att det känts obeskrivligt obekvämt att gå till gymmet i mössa. Men igår var det alltså dags! Helt enligt planen "projekt återuppbyggnad" som startade i måndags.
Projekt återuppbyggnad är exakt vad det låter som - min plan för att stärka upp min misshandlade och fluffiga kropp. I planen ingår morgonpromenad minst varannan dag, yoga 2-3 ggr i veckan och styrketräning minst 2 ggr i veckan.
Så igår var första besöket på gymmet och jag använde bara de lätta, lätta vikterna, både för att kroppen ska vänja sig och för att jag ska känna mig stark. Och det gjorde jag!!
Och tänk att till och med de lätta vikterna kan ge träningsvärk :)

Viktnedgång är väl egentligen inte det primära i projekt återuppbyggnad, men det hade ju varit en trevlig sidoeffekt att kunna knäppa sina byxor igen. Det viskas ju tyvärr om att viktnedgång kan vara svårt (omöjligt??) i kombination med hormonmedicinen...
Jag har iallafall redan tappat de värsta kortisonkilona och mitt ansikte ser inte längre ut som en fotboll vilket jag är glad för! Aptitlösheten hänger ju också i, så det åker ju inte in lika mycket i kakhålet längre som det har gjort.
Ja, alltså det är så mycket som känns riktigt bra just nu! Bara nio gånger strålning kvar och sen lämnar jag cancervärlden bakom mig. Visserligen med lite skavanker här och där, lite kvarhängande trötthet och ont i leder av medicinen, men va fan!! Jag lever!

Solsken, hundskit och körkort

Skulle på möte på jobbet i förmiddags, jag stod färdigklädd i hallen (i fina blusen och rena byxor), barnens lilla kompis kom glad i hågen för att ta sällskap till skolan. Medan vi alla gör oss klara sprider sig en omisskännlig doft av hundbajs i hela hallen... Åh nej, Lilla kompisen hade trampat i en hundskit på vägen....
Jag fick jagat alla barnen hem till lilla kompisen för byte av skor (skynda,skynda!! Skolan börjar snart!!) sen stod jag i kontorsstassen och skurade hallen fri från bajs.. hallmattan åkte bara ut genom dörren... tvätta, tvätta händerna och snabba sig ner till pendeltåget. Gick runt med bajslukt i näsan hela förmiddagen. Det var en riktig skitstart på dagen kan man säga :-)

Helgen har varit snorig och hostig men samtidigt solig och fin! Fick mig några härliga promenader i vårvädret och i söndags var det grillpremiär och middag på altanen. Det finns ju nästan ingenting godare än grillat de första gångerna på säsongen!

Jag hämtade ut mitt nya körkort häromdagen, det var ett par månader sedan lappen från transportstyrelsen (eller vad de nu heter) damp ner i brevlådan. Då var jag forfarande nästan skallig! Jag vill inte gå med ett skalligt körkort i 10 år!!! Tänk om jag blir bortrövad, då kommer det kortet att kablas ut över hela Sverige. Jag kastade mig på telefonen för att överklaga att mitt körkort går ut, protestera mot orättvisan att jag skulle tvingas förnya mitt körkort NU, när jag inte har hår!!! Men det var jättelång kö så jag la på... Istället drog jag ut på fotograferandet så länge jag vågade så nu att jag åtminstone hann få lite hår. Det är väl forfarande inget foto jag skulle glädja mig åt att se på Aftonbladets löpsedel, men, men...

Strålandet går hur bra som helst, lite röd och öm har jag blivit men inga stora problem och dagarna verkligen rusar förbi! Bara 11 gånger kvar!

Sjukstuga

Idag har jag varit ledig från strålningen på grund av maskinservice. Tur var väl det eftersom jag vaknade med en sån förkylning... Har bara kunnat ligga på soffan och snyta näsan röd hela dagen. Skulle egentligen åkt på en liten utflykt med min vän S men fick ju ställa in det också. Mitt emellan alla snytningar och hostningar kommer hon hit med en bukett tulpaner och ett gott te! Tack, det uppskattas verkligen i sjukstugan!

Igår var jag hos läkaren på onkologen igen (sista besöket för tredje gången). Den CT röntgen jag gjorde förra söndagen visade att allt står bra till i kroppen. Inga tecken på cancer! Det var glädjande nyheter :)
Försökte fråga litegrann ifall jag borde vara noga med gynekologbesök nu under Tamoxifenbehandlingen (många tjejer i bröstcancergrupperna på Facebook säger att deras onkologer rekommenderar det). "Nää, det finns ingen anledning att gå på extrakontroller" "Jo, visst kan man få förtjockad livmoderslemhinna av Tamoxifen" "Vi rekommenderar inte extrabesök här i Göteborg" "Det finns en ökad risk för livmodercancer, men det upptäcker man ju eftersom man får kraftiga blödningar" "Om du är orolig kan du ju boka en tid".
Ja, men så klart att jag hellre upptäcker eventuella problem tidigare hellre än senare om jag får välja. Det är också väldigt oklart ifall det skulle vara farligt eller dumt att ha en förtjockad livmoderslemhinna... Liksom, vad händer då?! "Jo, i så fall bör ju den avlägsnas"... Okej... varför? Och hur ska jag veta ifall jag har det om jag inte går på kontroller?

Jag hann också upp på avdelningen för att ge onkologsyrran en stor kram, inte för att jag någonsin vill sätta min fot där igen (som patient) men det var ändå himla kul att träffa henne igen!
Mannen och jag glufsade i oss varsin räksallad på rekordtid och försökte njuta av den härliga vårsolen utanför Pressbyrån och sen var det dags för mig att hoppa upp på strålningsbordet för elfte gången.

Imorgon hoppas jag på att vakna piggare och fräschare än idag eftersom jag har planer på att åka till jobbet på förmiddagen. Bara veckor kvar till mitt vanliga liv, med jobb, gym och familj! Kan inte vänta... Fan vad skönt att slippa Sahlgrenska!!

Bää...

..bää, bää... Jag ser ut som ett får! Eller möjligen en pudel. Håret som växer ut på bakhuvudet är alldeles lockigt, men inte det som kommer ovanpå huvudet. Det kan bli en verkligt intressant frisyr på sikt detta... Tänker mig en åttiotals hockeyfrilla, snaggat upptill och ljuva lockar i nacken. Mmm...

Nionde strålningen avklarad idag, det gick kanon. Lyckades pricka rätt med andningen varje gång och var klar och på väg hem när klockan var tre minuter i åtta. Tog en bild på strålningsapparaten och den obekväma britsen med armställningen på. Där ligger jag alltså varje dag i mellan 30 och 50 minuter beroende på om alla system är med på noterna eller behöver en omstart under tiden.

Imorgon har jag klarat av två veckor med Tamoxifenet och jag har ännu inte märkt av alltför mycket biverkningar (vet inte heller hur snabbt man kan förvänta sig att märka dem). Jag har ont i mina leder i händerna och mår illa och har tappat aptiten (vilket i och för sig inte är enbart negativt med tanke på att det har ätits väldigt friskt... Skulle gärna vilja tappa ett par kilo innan jag ska börja jobba så att jag kan ha mina kläder...) Förutom detta så känner jag mig ganska precis som vanligt, förutom att jag blir piggare och starkare för varje vecka.

Knölar och tatueringar

Här sitter jag i soffan och laddar för femte strålningen i ordningen. Än så länge har jag inga problem alls och jag har fått koll på andningen. Allt som allt tar hela seansen med röntgenbilder och strålning ungefär 25-30 min per gång. Sen får man klä på sig och gå hem.
Eventuellt kommer jag att tatuera in strålningsprickar idag eller imorgon. Det är markeringar på kroppen som ska säkerställa att jag ligger helt rätt. Det är kanske inte så jättekul egentligen att få permanenta prickar, men det är svårt att duscha och smörja in sig ordentligt med tuschmarkeringarna på kroppen också... Sköterskorna har försäkrat mig om att det är små, små prickar, så ja, det lutar nog mot det. Konstigt vad perspektiven förändras egentligen... Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle tycka att det är en bra idé att få strålningsmarkeringar intatuerade hade jag antagligen skrattat rått.

Knölen i armhålan visade sig vara ofarlig förresten! Härliga besked, men jag hann med ett dygn av total dödsångest innan jag fick det bekräftat. Jag var ju egentligen inte särskilt orolig för den där knölen alls, men ville så klart kolla upp den. Men när läkaren inte hört av sig som hon lovat och det istället dimper ner en oväntad kallelse till onkologen i brevlådan, slog ångesten till med full kraft. Jösses vad snabbt jag hamnade i att återigen planera min begravning och komponera avskedsbrev till barnen.... Det är en bräcklig balans jag har i tillvaron. Tillslut kom jag på att jag kunde ringa min kontaktsköterska på kirurgen (en person man blir tilldelad som ska kunna hjälpa till med det mesta). Hon gick in och kikade i min journal och såg att det låg ett färdigskrivet brev med provsvaret... Bara det att det aldrig blivit skickat... Jag vet inte vad jag ska säga, någons misstag kostade mig ett dygn av dödsångest och det är ju onödigt, men samtidigt är jag så GLAD att det inte var något att det känns som om jag fick livet tillbaka!!

Nedräkningen har börjat...

På plats för min första strålning imorse. Kändes väldigt stabilt när en i personalen mumlade om maskiner som är i tusen delar, en annan sprang mellan två rum med skruvmejslar i händerna och en patient blev ivägskickad för att få komma tillbaka senare eftersom "vi har lite problem med apparaten idag". Ja, tjena tänkte jag, det blir nog sjutton ingen strålning idag heller... Men det blev det!

Det är en faslig massa inställningar som ska göras och jag blev flyttad hit och dit och upp och ner innan jag låg i position. Tydligen röntgas man också varje gång för att se att man ligger precis rätt, bilderna ska granskas av en fysiker och en läkare och SEN är det bara att köra.

Allt gick bra förutom att de inte fick ut några röntgenbilder och var tvungna att starta om systemet. Under tiden låg jag med armarna uppåt sträck och frös på min brits. Men när allting väl fungerade var det absolut INGENTING jobbigt, konstigt eller läskigt med att strålas. "Andas in. Håll andan. Andas som vanligt." sa de i högtalaren och jag ansträngde mig så att jag höll på att bli blå att pricka exakt lagom mycket inandning för att hålla mig på det centimeterstora fältet som mäter min inandning. Eftersom jag strålas mot vänster sida ska lungorna vara fyllda med luft för att skydda hjärtat, men inte för mycket luft tydligen. För lite eller för mycket så strålar inte apparaten. Jag hade hoppats på att få beröm för min exemplariska andningsteknik men det fick jag inte på grund av att jag var rätt kass... Men, jag har ju fem veckor på mig att bli proffs på detta!

Bara 24 gånger kvar som sköterskan sa när vi var klara :-)

Dagen D

De ringde från strålningen i förmiddags och imorgon klockan 8 kör vi! Två dagar försenade, men jag har ju inte precis bråttom. Förhoppningsvis håller den där maskinen sig hel resten av tiden nu när vi fick en sån tråkig start.

Idag är också den stora dagen då jag börjar med Tamoxifen. Piller 1 av 3652... Ja jösses, när jag bestämde att 1 mars kunde vara ett lämpligt datum att börja kändes det så långt till dess... Redan dags...
Tipset jag fått är att ta medicinen på kvällen för att så långt som möjligt sova bort eventuella biverkningar. Jag har preppat min dosett och är alltså redo, undra om man märker nåt redan av första pillret eller om man måste käka dem ett tag...? Kommer det typ att smälla till efter jag har svalt?PANG och så förvandlas jag till en illamående argbigga med värmevallningar och värk i hela kroppen?  Det känns faktiskt nervöst, men ändå lite som med cellgifterna, skönt att komma igång på nåt sätt. Det är nästan värst att inte veta huruvida jag kommer att tillhöra de som får jobbiga biverkningar eller klara mig undan ganska lindrigt.

Fick kallelse till CT röntgen av bröstkorg och buk på SÖNDAG morgon... Hade ingen aning om att de tog emot bokade besök på helgerna... Men, härligt med korta väntetider, dock tråkigt att åka till sjukhuset på helgen.

Lång näsa...

Laddad och klar för min första strålning var jag. Unnade mig till och med en oaktsam dusch, inte så orolig för att sudda ut tuschstrecken som jag passat så noga i en och en halv vecka. Men tji fick jag... strålningsmaskinen är trasig.... så det blev ingen strålning idag... och kanske inte imorgon heller. Det känns snopet får jag lov att säga.
Men, men det är ju ingen katastrof direkt, jag hoppas bara att de kommer att laga den snart, snart. Jag vill räkna ner!!!

Ledigt från behandlingar

Tjohej! Nu väntar första helgen på riktigt länge utan cellgifter i kroppen. Det känns great! Om jag känner mig piggare? Nja... Har nog ungefär samma energinivå som för en vecka sen... Men det fantastiska soliga vårvädret får ju till och med mig att vakna ur dvalan. Fötterna har ännu inte hämtat sig utan det sticker och bränner i dem, det gör också rejält ont ibland. Men det kommer att ge med sig på sikt, det känner jag på mig.

I veckan hämtade jag ut hormonmedicinen (Tamoxifen) som jag ska lära mig att älska eftersom den ska hålla mig frisk. Måste erkänna att jag är lite nervös för att börja äta den. På gott och ont upplyses man ju om alla biverkningar som eventuellt väntar runt hörnet när man är med i bröstcancergrupper på Facebook. Visst finns även de kvinnor som inte får så uttalade biverkningar, så det är bara att hålla tummarna för det bästa.

Vanliga biverkningar enligt bipackssedeln
Huvudvärk, yrsel, blodpropp, blodvallningar, illamående, kräkningar, håravfall, underlivsklåda, cirkulationsstörning i hjärnan (övergående), kramp i benen, muskelsmärta, förhöjda levervärden, blodbrist och synrubbningar.

Det låter fantastiskt mysigt, slipper gärna allt på listan om jag får välja. Men tar kanske hellre några av dem än cancer i livmoder och leversjukdomar med dödlig utgång som också är biverkningar, om än mindre vanliga...

Men som sagt, tabletterna ska bli mina nya bästa kompisar, vi ska ju hänga i 10 år... Jag har till och med köpt mig en dosett (jag är totalt bombad och har INGET minne kvar efter alla cellgifterna, utan dosett skulle jag antagligen ätit flera tabletter vissa dagar och inga alls de andra... Jag litar inte alls på mig själv).

Tänkte mig att jag skulle börja på tisdag 1 mars, ett datum som är lätt att komma ihåg. 1 mars 2016, dagen då jag kastas in i klimakteriet...

Inga besked om knölen i armhålan ännu, men jag har lyckats behålla alla strålningsstrecken (iaf än så länge).

Konst över hela kroppen

Tur att jag gått på kortisonångor under större delen av dagen idag för det har varit fullt upp. Stack till Sahlgrenska direkt efter frukosten var svald imorse och först på programmet stod biopsi av den lilla knölen i armhålan. Det gick precis hur bra som helst, det har sina fördelar att inte ha någon känsel ibland :-) Tre stick och jag kände ingenting. Beskedet kommer om en vecka eller två.

Sen direkt över gatan till första besöket på strålningen för att göra alla inställningar. Jag fick ligga på en brits och lära mig att andas precis exakt rätt, blev röntgad för att de ska säkerställa att hjärtat inte blir träffat av strålningen och jag blev nerkladdad med tusch över i stort sett hela överkroppen. Det blir en stor utmaning att lyckas bevara alla dessa streck ända till strålningen drar igång den 29 februari...

Sköterskorna sa att det går bra att jag duschar, vilket jag tror uppskattas av personer i min närhet, men att jag inte får sudda ut strecken... Ja, jag får ju givetvis göra mitt allra bästa.

Mamma var med mig hela dagen idag och agerade jack- och tröjpassare när jag sprang från undersökningsrum till undersökningsrum och klädde av mig på överkroppen. Undra just hur många gånger jag har suttit med bar överkropp inför olika läkare och sköterskor sedan jag fick cancerbeskedet i juni... Är så van vid det nu att jag snudd på börjar klä av mig så fort jag kommer in i ett rum med sjukvårdspersonal i.

Behandling 15/15 (!)

Jippie!!! Nu är det gjort... Fy satan vad skönt, och konstigt...

Mannen och jag hade med oss "bröstcancertårta" till den fina personalen på avdelningen så här på sista besöket. Tyvärr är jag så disträ att jag glömde att ta ett foto av tårtan innan bageriet packade in den i kartongen, så jag kan inte visa på bild hur snygg tårtan var med bröstcancerloggan, men ni får helt enkelt ta mitt ord på att den var smashing, och tydligen god också enligt säkra källor i receptionen. Min egen onkologsyrra fick en egen liten present som tack för att hon är så grym!
Givetvis är tanken på att det var sista gången sååååå skön, men det bästa på hela dagen var ändå att dra ut CVK:n. Jag har faktiskt känt mig lite nervös för det med tanke på att det inte var en helt igenom angenäm upplevelse att sätta in den... men faktum var att det kändes överhuvudtaget ingenting. Ett djupt andetag in, sen var den borta.
På något sätt är det lite svårt att ta in att jag faktiskt inte ska gå dit något mer... men det känns BRA!

När jag kom hem hittade jag en frusen men underbar blombukett utanför dörren, jag som ÄLSKAR tulpaner!!! Tack till fina kollegor!

Imorgon väntar förberedelser för strålning vilket betyder röntgen, inställning av strålningsapparat och massa information. Ny behandling, nya utmaningar...

Innan mötet på strålningsenheten ska jag ta en biopsi av en liten knöl jag hittat i armhålan, ingen anledning till panik enligt läkaren... Det är MYCKET ovanligt att utveckla nya tumörer kring ett bortopererat bröst under behandling av cytostatika. Så paniken lämnar jag till en annan dag, IDAG är jag bara så glad för att ha bockat av en så stor del av denna evighetslånga behandling....

Behandling 14/15

Yes, igår var det dags för den NÄST SISTA behandlingen!!! Första behandlingen som jag var utan sällskap dessutom :-) Stickningar, värk och domningar har varit bättre under veckan som gått på grund av den minskade dosen antar vi, och jag fick därför även denna gång 80% av 80% dos. Det känns som det räcker gott och väl.
Känslan att det bara är ett enda besök kvar på onkologen är helt overklig, skönt så klart, men också lite vemodigt på något sätt. Jag kommer definitivt att sakna min sköna onkologsyrra, tja det kanske faktiskt bara är henne jag kommer att sakna när jag tänker efter... ja, så är det! Ingenting annat utom möjligen tryggheten att vara under behandling, att man är så påpassad och kontrollerad, det är ju en trygghet så klart. Men jag kommer inte sakna de veckovisa besöken på avdelningen, att oroa sig för smärtor i fötter och händer, de ÄCKLIGA medicinerna som ska tas inför behandlingarna, det eviga sticken i armarna inför varje behandling eller känslan av att fylla på giftnivåerna i kroppen så snart den börjar återhämta sig litegrann.
Och jag kommer inte att sakna den speciella lukten av gifter som ligger som en dimma i behandlingsrummen, och inte heller denna uppmaning på varenda toalett som påminner om hur ohälsosam behandlingen som ska göra en frisk är...

Onkologsyrran frågade mig ifall jag fått något hår ännu (jag går fortfarande med mössa på i "offentliga" sammanhang så hon ser ju aldrig hur jag egentligen ser ut) och hon höll nästan på att ramla av pallen när jag sliter av mig mössan och visar min ståtliga kalufs. Haha, tydligen var den väldigt imponerande eftersom den är så tät och jämn. Jag har ju varit dålig på att dela med mig av hårframgångarna här på bloggen det senaste, så nu kommer en bild på en glad mon chi chi.

Veckan har annars gått i moll, jag har inte mått så bra vare sig fysiskt eller psykiskt... Konstigt kan man tycka nu när slutet närmar sig med stormsteg, men kanske är det först nu jag tillåter mig att reagera på vad jag faktiskt har varit med om här.  Har sovit mycket och inte haft ork till någonting vettigt vissa dagar. Jag har i alla fall varit på mitt andra besök hos kuratorn och faktiskt gråtit litegrann under samtalet...

Kallelse till strålningen har anlänt och den ska påbörjas redan siste februari vilket är fantastiskt goda nyheter. Redan nästa vecka ska jag dit och ställa in maskiner, röntga för att de ska kunna undvika hjärtat (som tydligen inte mår bra av strålning) och ev tatuera prickar på kroppen så de har någonting att sikta på. Japp, nu rullar det på!

Behandling 13/15

Åkte till sjukhuset igår med en känsla av att det kanske inte skulle bli någon mer behandling. Har haft mycket ont i höger ben och fot veckan som gått, det har också börjat domna litegrann i vänster fot och höger hand. Sköterskan blev lite tveksam och efter att ha konfererat med läkare beslutades att vi skulle gå på ytterligare en sänkning av dosen 80% av 80%.

När vi sedan efter alla om och men var redo att köra så visar det sig att det är problem att få backflöde i CVK:n och vätska kunde enbart tryckas in med våld. Det KAN betyda att själva slangen ligger fel inne i kroppen, men allra troligast beror det på att kroppen har börjat odla saker inne i slangen. Jag fick sitta med ett lösningsmedel i slangen under en timme vilket gjorde att allting blev förskjutet och jag missade min kuratorstid som jag hade bokad efter behandlingen... Som tur var funkade lösningsmedlet och jag hade mamma med som sällskap så tiden gick ju ganska fort när vi satt där och tjattrade. Men, men behandling 13 är avklarad, om än i kraftigt reducerad dos, och hur det nu än blir framöver så är det bara 2 gången kvar. Det känns som en overklig dröm... Tänk att om två veckor så sitter jag här och har dragit ut slangen som hängt på mitt bröst sedan september... Underbart! Jag kommer inte att sakna den, även om jag givetvis har vant mig vid att ha den hängande där och den har inte stört mig nämnvärt efter de första 3 veckorna.

När jag vaknade imorse hade jag höga förväntningar på en härlig kortison-energiboost... Tyvärr har den uteblivit, kanske på grund av den elaka förkylning som har intagit min kropp. Nysningar var 20:e sekund och rinnande ögon och näsa... Blä.

Tack och lov hörde en snäll granne av sig och drog ut mig på promenad i det vackra soliga vädret, så nu kan jag återgå till soffan och nysningarna utan alltför dåligt samvete.

Behandling 12/15

Hade en tidig morgontid för behandling imorse. Nackdel - ta blodproverna dagen innan (= ytterligare ett sjukhusbesök) eller gå upp i ottan för att hinna ta dem samma morgon (jag valde att ta proven igår). Fördel - jag hinner inte arbeta upp ett riktigt lika uselt humör innan behandlingen som när jag har en senare tid (japp, har sett ett mönster här... sur och jäklig innan behandling och glad och lättad efteråt).
I alla fall, nu är 12:an avklarad, inne i systemet och gör sitt jobb mot eventuella seglivade cancerceller. Gött! Och så skönt att ha kommit förbi det "magiska" 9 behandlingar med Paclitaxel! De sista tre tar jag bara för att det är så kul att åka till onkologen, haha! Eller var det för säkerhets skull... Eller för att ingen riktigt vet hur många behandlingar som är optimalt...? Ja, ja vilket som hoppas jag kroppen håller även för de sista tre.

Efter behandlingen hade jag mitt första besök hos kuratorn. Skriver första för det kommer att bli fler. Jag har haft lite prestationsångest sedan hon ringde upp mig och vi bokade en tid. Vad förväntar hon sig att jag ska säga? Måste jag berätta något spännande? Undra om hon förväntar sig att jag ska gråta?
När jag väl var där och satt på hennes soffa var det ungefär som att skriva ett inlägg här i bloggen, fast i 200 km/h!!! Det kom så mycket tankar och ord att jag knappt hängde med själv... och jag är helt säker på att hon inte gjorde det.... Men det var en rejäl urladdning om inte annat :)

I måndags var jag också på sjukhuset, då för att träffa en läkare på kirurgen och diskutera det eventuella borttagandet av mitt friska bröst. "Bara ta bort det" sa jag, så nu är väl det bestämt... Men det dröjer, antagligen har jag inte nya tuttar förrän om 2 år, man måste ju vänta och vänta och vänta på grund av strålningen. Suck.

Behandling 11/15

Jäjamänsan, igår var det dags för behandling 11. Det stod faktiskt och vägde ett tag ifall jag skulle kunna få den eller inte för jag har varit sjuk sen i helgen och hade över 39 graders feber så sent som i måndags. Tillslut fick de dock tag på en klok läkare som sa att jag fick bestämma själv om jag ville ha behandling eller inte. Då bestämde jag att jag ville det. Det enda värre i hela världen än att behöva åka till jubileumskliniken och få behandling är att INTE kunna få behandling som det är planerat...
Denna gången blev det en sänkt dos för att förhindra ytterligare problem med fötter och ben. Vi får väl se hur det utvecklar sig, men idag känns det riktigt bra faktiskt!

Igår kväll hade jag lite svårt att somna, det brukar bli så på behandlingsdagarna på grund av kortisonet. Jag låg länge med ben som vägrade att vara stilla... Jösses vad det är irriterande när de bara måste hoppa runt lite grann ungefär en gång i minuten... Tillslut kom jag iallafall till ro och vaknade med en mycket välkommen kortisonenergiboost (det var alltför längesen). Jag har tagit en liten promenad i det underbart, fantastiska, sagolika vinterlandskapet, även om det kanske var liiite för kallt idag.

I övrigt flyter dagarna på och jag har faktiskt ringt kuratorn på sjukhuset och väntar nu på att de ska fördela remisser eller vad det var, sen återkommer de till mig. Det blir nog bra, jag har så många tankar som trängs där inne i huvudet just nu att jag knappt själv hänger med i svängarna.
Imorse till exempel, fick jag en uppenbarelse kring varför jag får de här arg-attackerna emellanåt... Det är precis som om jag lever i en låtsasvärld, och har gjort sedan jag i Juni fick beskedet om att jag har (hade) cancer. Ingenting som har hänt sedan dess är på riktigt utan allt som hänt hör till "cancervärlden". Sedan, när jag är klar med alla behandlingarna så föreställer jag mig att jag ska tillbaka till mitt "vanliga" liv och då ska det ligga där och vänta på mig, precis likadant som innan. Då ska jag lämna ALLT detta med sjukhus, onkologer och cellgiftspåsar kvar här i cancerland. jag vill inte ta med mig något enda ett härifrån! Inte halvsidig amputation, inte några jä**la vallningar, sömnsvårigheter, humörsvängningar eller fötter som inte fungerar att gå på! Allt det där är ok här i cancerland... men inte sen... inte i mitt vanliga liv.
Det är när jag korta stunder inser att det på många sätt är ett NYTY liv som väntar (inte nödvändighetsvis ett sämre liv på alla sätt) som jag blir så ARG. Jag har inte valt att göra den här livsförändringen, jag tyckte om mitt liv som det var innan cancern!!!

Jag inser att jag låter som en bortskämd unge... Men känslor är ju inte direkt lätta att styra över... Kanske allting egentligen bottnar i en rädsla för det som är okänt. Kanske det faktiskt kommer att kännas helt ok att ta med sig vissa saker från cancerland in i mitt nya liv när jag väl kommer dit...?

Arg!

Idag har jag återigen varit på onkologen, denna gången för att träffa min läkare. Tydligen var detta vår sista träff, vilket är väldigt synd. Henne har jag gillat och jag litar på henne. Det har också varit väldigt trevligt att få träffa samma läkare ett par gånger, på kirurgen hann jag avverka fyra stycken på ungefär lika många besök... Nåja, nåja.

Idag diskuterade vi hur behandlingen gått hittills och de besvär jag fått i foten (och benet). Imorse när jag vaknade kändes det som om jag hade haft foten alldeles för länge i solen och jag var alldeles öm i tårna. På grund av de olika känningarna jag har beslutades det att sänka dosen inför de kommande behandlingarna. De vill hemskt gärna att man ska klara av att få i sig MINST 9 doser (åtminstone 2 kvar alltså). Tydligen är det ganska sällsynt att personer klarar av att få alla 12 doserna på full dos, oftast behöver man sänka dosen eller helt avbryta. Det känns inte helt bra att sänka, men så klart vill jag ju inte ha bestående problem med fötterna heller... Ständigt detta velande, helst skulle jag väl vilja ha avbrutit behandlingen innan den hunnit börja och ändå... denna ångest för att inte få allt, att inte få det giftigaste som finns att hitta...

Sen diskuterade vi strålningen som kommer att påbörjas ungefär 4 veckor efter avslutad cellgiftsbehandling. Till min stora lycka kommer jag att få strålning i Göteborg! Tjoho! Som jag har hållit tummarna för detta, det ger mig 6 timmar per dag som jag annars skulle ha spenderat på en buss.

Ungefär två veckor efter cellgiftsbehandlingen är avslutad ska jag börja äta Tamoxifen (antiöstrogen) vilket minskar risken för återfall då man som jag har haft en hormonberoende bröstcancer. Dessa trevliga tabletter ska jag äta i minst fem år, troligen i 10... Jag hade närt ett litet hopp inom mig att jag inte skulle behöva äta dem ifall jag opererade bort mitt friska bröst. Inga bröst, ingenting att få bröstcancer i, tänkte jag. Men riktigt så bra var det tyvärr inte... tabletten minskar risken för ÅTERFALL i den bröstcancer jag redan haft, återfallet kan komma precis vart som helst i kroppen  då det betyder att vi inte lyckats ha ihjäl alla cancerceller från denna omgången. Däremot kan jag ju inte få en NY bröstcancer om jag inte har några bröst kvar. Men tabletterna ska ätas om man vill vara på den säkra sidan var beskedet.

När jag satt där och lyssnade på läkaren som gick igenom biverkningarna som kan uppstå vid strålningen (nedsatt lungkapacitet, skadad hud, bla, bla, bla) och biverkningarna av Tamoxifenet (ont i leder, torra slemhinnor, humörsvängningar, bla, bla, bla) kände jag hur ARG jag blev... Jag är ARG för att jag ska behöva komma i klimakteriet innan jag ens fyllt 40 år, jag är ARG för att jag kanske inte kommer att kunna ha ett normalt sexliv igen på grund av snustorra slemhinnor, jag är ARG för att jag inte har kunnat jobba, träna och leva normalt sedan i Juni, jag är ARG för att jag kanske kommer att bli arg av medicinen som ska hålla mig frisk, jag är ARG för att jag ska strålas och därför inte kan erbjudas alla typer av rekonstruktion av bröstet, jag är ARG för att jag har tappat allt mitt hår, jag är ARG för att jag måste hålla på och trixa med proteser i bh:n, jag är ARG för att jag känner mig så svag och ledsen.

JAG ÄR ARG!!!!!!!!!!!!!!

Imorgon är det jag som ringer den där kuratorn....

Behandling 10/15

Tvåsiffrigt - jippie!!!

Har i veckan haft väldigt ont i mitt högra ben och fot, det kom nog i onsdags och har hängt i sedan dess, blivit lite värre och värre för varje dag. Igår på väg in för behandlingen var jag lite orolig för att de skulle avbryta behandlingen. Men så blev det tack och lov inte :-)
De var däremot helt övertygade om att detta inte alls hänger ihop med cellgifterna, en analys jag själv ställer mig en smula tveksam till... Men tydligen var de lite oroliga att jag eventuellt fått en propp då smärtan bara sitter på halva sidan. Det dök upp en ung läkare som utförde en mycket grundlig undersökning, så nu vet jag att jag är okej. Ont har jag ju fortfarande förstås, men det verkar ju vara ok så då poppar jag väl värktabletter och hänger i. Faktum är att det gjort lite mindre ont idag och jag var precis ute och gick en promenad, hoppas det släpper helt och hållet, det är inte kul att känna sig handikappad.

Apropå handikappad har Mannen gått och skadat knät i helgen. Han har knappt kunnat gå på grund av smärtor och hoppar runt på kryckor. Synd om honom såklart och taskig tajming när jag inte heller orkar... Vi ger våra barn mat, men ingen av oss kan städa.... Undra just om man kan ansöka om hemtjänst?

Imorgon är det läkarbesök på onkologen. Jag har en hel del frågor att ställa så det är bra. Jag undrar just om jag kommer att vara fortsatt inskriven på onkologen efter avslutad behandling eller vilken avdelning jag kommer att tillhöra sedan, kirurgen? radiologen? vårdcentralen?

Behandling 9/15

Precis hemkommen efter behandling 9 av 15 och efterföljande lunch på IKEA.
Idag hade jag med mig Mannen och bägge barnen eftersom det är jullov och ledigt från skolan. Jag har ju tänkt hela tiden att det är bra om ungarna kan vara så delaktiga som möjlig i allt som händer, men idag tror inte att vare sig S eller A tyckte att det var så spännande som sist. De kan ju liksom det här med att hänga med morsan på cellgiftsbehandling nu...  De satt mest och trängdes i en ledig fåtölj och spelade spel på paddan, ibland tittade de upp och undrade om jag var klar snart.
Jag tog blodproverna på Mölndals sjukhus imorse för att vi skulle hinna med en fika innan behandlingen och A hängde med så att jag inte skulle känna mig ensam och rädd (hennes ord). Den trevliga sköterskan målade en glad gubbe på mitt plåster till A:s stora förtjusning :-) Förhoppningsvis är det sådana här små detaljer som kommer fastna i barnens minne från den här tiden, jag vill på något sätt att det också ska kunna vara positivt.

Det har ju varit nyår sedan sist... Nu skriver vi 2016 och det börjar närma sig slutet av cancerresan med stormsteg! Bara 6 doser gift kvar, om jag lyckas få i mig alla. Fötterna hänger med bra ännu tycker jag, det har iallafall inte blivit värre domningar sedan förra veckan.

Själva nyårsafton spenderades i roligt sällskap och fantastiskt god mat. Vi spelade ett roligt spel där man ska äta en jellybean som antingen smakar gott (typ chokladpudding, tuttifrutti, blåbär) eller smakar vidrigt (svettiga sockar, spya, hundmat). Det var SÅÅ roligt att titta på de andra när de tog en godis och hålla tummarna för att de skulle få den äckliga varianten, hahaha!!