Arg!

Idag har jag återigen varit på onkologen, denna gången för att träffa min läkare. Tydligen var detta vår sista träff, vilket är väldigt synd. Henne har jag gillat och jag litar på henne. Det har också varit väldigt trevligt att få träffa samma läkare ett par gånger, på kirurgen hann jag avverka fyra stycken på ungefär lika många besök... Nåja, nåja.

Idag diskuterade vi hur behandlingen gått hittills och de besvär jag fått i foten (och benet). Imorse när jag vaknade kändes det som om jag hade haft foten alldeles för länge i solen och jag var alldeles öm i tårna. På grund av de olika känningarna jag har beslutades det att sänka dosen inför de kommande behandlingarna. De vill hemskt gärna att man ska klara av att få i sig MINST 9 doser (åtminstone 2 kvar alltså). Tydligen är det ganska sällsynt att personer klarar av att få alla 12 doserna på full dos, oftast behöver man sänka dosen eller helt avbryta. Det känns inte helt bra att sänka, men så klart vill jag ju inte ha bestående problem med fötterna heller... Ständigt detta velande, helst skulle jag väl vilja ha avbrutit behandlingen innan den hunnit börja och ändå... denna ångest för att inte få allt, att inte få det giftigaste som finns att hitta...

Sen diskuterade vi strålningen som kommer att påbörjas ungefär 4 veckor efter avslutad cellgiftsbehandling. Till min stora lycka kommer jag att få strålning i Göteborg! Tjoho! Som jag har hållit tummarna för detta, det ger mig 6 timmar per dag som jag annars skulle ha spenderat på en buss.

Ungefär två veckor efter cellgiftsbehandlingen är avslutad ska jag börja äta Tamoxifen (antiöstrogen) vilket minskar risken för återfall då man som jag har haft en hormonberoende bröstcancer. Dessa trevliga tabletter ska jag äta i minst fem år, troligen i 10... Jag hade närt ett litet hopp inom mig att jag inte skulle behöva äta dem ifall jag opererade bort mitt friska bröst. Inga bröst, ingenting att få bröstcancer i, tänkte jag. Men riktigt så bra var det tyvärr inte... tabletten minskar risken för ÅTERFALL i den bröstcancer jag redan haft, återfallet kan komma precis vart som helst i kroppen  då det betyder att vi inte lyckats ha ihjäl alla cancerceller från denna omgången. Däremot kan jag ju inte få en NY bröstcancer om jag inte har några bröst kvar. Men tabletterna ska ätas om man vill vara på den säkra sidan var beskedet.

När jag satt där och lyssnade på läkaren som gick igenom biverkningarna som kan uppstå vid strålningen (nedsatt lungkapacitet, skadad hud, bla, bla, bla) och biverkningarna av Tamoxifenet (ont i leder, torra slemhinnor, humörsvängningar, bla, bla, bla) kände jag hur ARG jag blev... Jag är ARG för att jag ska behöva komma i klimakteriet innan jag ens fyllt 40 år, jag är ARG för att jag kanske inte kommer att kunna ha ett normalt sexliv igen på grund av snustorra slemhinnor, jag är ARG för att jag inte har kunnat jobba, träna och leva normalt sedan i Juni, jag är ARG för att jag kanske kommer att bli arg av medicinen som ska hålla mig frisk, jag är ARG för att jag ska strålas och därför inte kan erbjudas alla typer av rekonstruktion av bröstet, jag är ARG för att jag har tappat allt mitt hår, jag är ARG för att jag måste hålla på och trixa med proteser i bh:n, jag är ARG för att jag känner mig så svag och ledsen.

JAG ÄR ARG!!!!!!!!!!!!!!

Imorgon är det jag som ringer den där kuratorn....