Funderingar inför det nya året

Den här tiden på året brukar alltid innebära lite grann av ett bokslut för min del. Jag funderar igenom vad som varit bra med året som gått och vad jag eventuellt vill ha mer av, eller mindre av, inför nästa år. I år gör jag väl på sätt och vis det också, men det känns på ett annat sätt. Jag har ju verkligen haft tid att tänka extremt mycket (mer än hälsosamt kanske) under 2015 och känner kanske därför kanske inte riktigt samma behov av att reflektera som annars när livet står på i 190 knyck.

Vad all denna reflektion har tagit mig det vet jag faktiskt inte, i mångt och mycket har tankarna tidigare i processen handlat om hur jag ska överleva den situation jag hamnat i. Det fanns inte så mycket annat att göra än att ställa in sig på att ta sig igenom, helst utan att bli galen. Mycket tankar på återfall och spridning och mer och mer det senaste, på min egen dödlighet och vad jag verkligen vill göra med mitt liv. Det finns inga klockrena svar på några av mina funderingar, men jag börjar känna mig mogen för att kontakta den kurator man får erbjudande om via sjukhuset. Jag har ju skrivit förut om att jag är rädd för att rädslorna för återfall ska ta över mitt liv, jag inser nog att de tankarna alltid kommer att finnas där, jag tror att det är omöjligt att få ett cancerbesked och genomgå operationer och behandlingar utan att det på något sätt följer med en vidare i livet. Men tricket är väl att låta det följa med utan att det får lov att ta över... Jag tror att jag kan behöva få hjälp att hitta lite verktyg för att hantera det. Så därför är det mitt nyårslöfte denna nyår, att kontakta kuratorn och försöka få lite hjälp att komma vidare.

Hela familjen ska strax iväg på trevligt nyårsfirande, A ska lockas i håret och jag själv har klippt mig dagen till ära - min nya favoritfrisyr 2 mm över hela skallen... vilket tydligen får mig att likna en ond doktor enligt A (??!!??)

GOTT NYTT ÅR!

Behandling 8/15

Mer än hälften av cellgifterna avbockade. Det är en härlig känsla, nu kommer det att gå så fort framöver, det känner jag på mig. Jag har ju också fått en hel del domningar i min högra fot och det sticker och bränner ganska rejält i bägge fötterna emellanåt. Onkologsyrran var lite tveksam till om vi skulle diskutera med en läkare, men vi (hon) bestämde att gårdagens dos fick droppa in som planerat och så får vi se hur det hela utvecklar sig till nästa vecka. Jag vill HEMSKT gärna kunna få alla mina 12 doser, det skulle vara extremt olyckligt att behöva avbryta... Men självklart inser jag att det finns ett liv även efter cancern och att det vore trevligt att kunna gå även i det livet...
Dock öppnade hon upp för att man skulle kunna sänka dosen och därigenom inte behöva avbryta helt, men det beror säkert på hur väl fötterna bestämmer sig för att samarbeta antar jag. Jag har iallafall inga känningar alls i händerna och det är ju alltid något.

Min syster var med mig under behandlingen igår, vi hade så mysigt och fick till och med till en fika efteråt. På bensinmacken vid Marklandsgatan av alla ställen, haha!! Inga frågor på det, tack. Men som man säger är det ju sällskapet som gör det :-)

I övrigt är jag piggare än för några veckor sedan, tyvärr sover jag ganska dåligt på nätterna och ligger mycket vaken och funderar... På allt och ingenting, jag oroar mig för de mest konstiga saker när jag ligger där i mörkret. Saker som hur det ska bli när alla behandlingar är klara och jag ska börja jobba igen (klarar jag det?), hur kommer håret att se ut under hela utväxtperioden (hur ofta kan jag klippa det om jag vill ha långt igen? vill jag ha långt hår igen?) tänk om S blir nedslagen när han ska gå ut på stan när han blir äldre (om 7-8 år!!) och tänk om jag skulle vara med i På spåret och inte kunna EN ENDA fråga (det är dock ingen som har hört av sig med ett erbjudande ännu). Jag har också blivit väldigt känslig och oroar mig därför ständigt för om jag har sagt eller gjort någonting som gjort någon ledsen, det är ingenting som jag har ägnat mig åt tidigare och det är totalt utmattande!

Måste avsluta för att avstyra en uppseglad TV-spelskris, en 10 årings liv kan verkligen gå itu av att bli nekad att spela när mamman tycker att det kan vara på sin plats att åtminstone äta frukost först...

Julledighet

Julgranen var vackert klädd, skinkan var god och jansson likaså, barnen var glada och glöggen var varm - vi hade en perfekt julafton helt enkelt. Om jag ändå måste hitta något att klaga på så skulle det vara vädret. Jag är så innerligt trött på regn och blåst... Jag hade inte tackat nej till lite snö och kyla lagom till jul.
Det har iallafall varit så skönt att vi kunnat flytta om behandlingarna lite nu kring jul och nyår så att jag faktiskt kommer att få 10 dagar emellan innan det är dags för nästa dos på måndag igen. Tydligen måste det gå minst 7 dagar, och som mest får det gå 10. Jag är tacksam över att vi kunde sträcka ut det så länge som möjligt så att jag slipper besöka sjukhuset på ett litet tag.

Mannen jobbar resten av julen så ungarna och jag hänger, vi prövar alla julklappsspelen, pusslar pussel, läser böcker, sover länge (åtminstone jag) och ser på film och äter godis.

A spelar Just Dance

Perfekta jullovsdagar om ni frågar mig. Sen är det ju det här med godis... Jag har ju lagt på mig en hel del under den här resan... Onklogsyrran varnade mig i början av behandlingen, tydligen går man lätt upp under behandlingen mot bröstcancer, hon pratade om så mycket som 10 kg. Jag kan säga att jag börjar märka av mitt stillasittande leverne nu, jag kan knappt knäppa mina byxor... Det är nog läge att börja fundera lite på detta efter nyår.

Håret då? Jo, det växer för fullt på skallen. Jag (läs Mannen) fick rakat av det för någon vecka sen för att det blev så långt, men såg alldeles konstigt ut. Det var liksom inte riktigt hår... mer som ludd, eller kattpäls. Men det som växer ut nu är människohår och riktigt tätt. Undra om jag har en riktigt frisyr till midsommar? :-)

Behandling 7/15

Sjunde omgången gift intagen, avklarad och avbockad enligt konstens alla regler. Skönt!!! Har alltid en krypande känsla av ångest som byggs upp innan jag ska dit, det börjar några dagar innan och är naturligtvis som värst på morgonen när jag ska ta alla mediciner och göra mig klar för att åka till sjukhuset för det obligatoriska blodprovet... Att jag inte vänjer mig. Å andra sidan kanske just det faktum att jag inte vänjer mig visar på någon form av förankring i den verkliga världen, världen utan cancer, sjukhus, cellgifter, konstigt luddigt hår på huvudet och allt kortare (?) ögonfransar (ja, det är sant, de har inte blivit färre men de är kortare... kanske tappar jag ändå först de längsta stråna, inte vet jag).

Idag hade kära K tagit ledigt från jobbet och var med mig under behandlingen. Hon, jag och onkologsyrran hade en riktigt trevlig stund och vi skrattade så att det skallrade i rutorna på jubileumskliniken. Härligt att man kan ha så trevligt trots att man har det så otrevligt :-) Efteråt blev det en promenad till stan och en god lunch ute, sen tog krafterna slut, bara så där. Trots att jag kanske inte orkar så länge har jag denna veckan känt mig piggare och mer fylld av energi än vad jag gjort på länge. Det är ju möjligt att den trötthet jag känt varit sviter efter förra giftet och att jag nu börjar återhämta mig från det. Då innebär ju det att det bara kan bli bättre framöver.

Nu går vi snart in i det nya året, då avslutar jag den här resan. Cellgifterna är klara i mitten av februari och därefter väntar fem veckors strålning, tyvärr troligen med pendling till Borås varje dag (suck och stön!!), men SEN ÄR DET KLART!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Full fart och goda nyheter

Vilken fantastisk onkologläkare jag har! Hon ringde mig precis för att meddela att min skelettröntgen såg helt normal ut!! Jippie, både för beskedet och för att det finns läkare som förstår att det är slitsamt att vänta på besked. Och då är det inte ens hon som skickat remissen från början utan hon har på eget bevåg haft svaret på bevakning. Tack, tack, tack!!! Vilken otroligt skön känsla att VETA att det inte sitter några otäcka cancerceller och växer i min rygg :)) Nu ska jag bara blicka framåt, när denna behandlingen väl är över är jag FÄRDIG med cancer. Den ska inte få lov att ha någon mer plats i mitt liv!

För att slippa skäll från onkologsyrran hade jag hela helgen inplanerad med mysiga aktiviteter. I lördags var hela familjen på julbord på Nääs slottscafé. Vilken fantastisk mat och vilket trevligt sällskap!

Vi var hemma och i säng vid 22.30, sen sov den här bäbisen ända till halv nio på söndagen och var ändå hur trött som helst! Alltså, så ansträngande ÄR det ju inte att äta lite god mat...

På söndagen (igår) var barnen och jag på bio och middag på stan med våra kompisar, K, E och V. Vi såg Lasse och Majas detektivbyrå, jag tror att barnen tyckte att den var ganska bra, men K och jag var väl sådär imponerade.

Idag har jag lunchat med kompisen P, efter det svängde jag förbi jobbet och träffade min nya vikarie som började idag. NU är jag hur trött som helst... Sover väl resten av veckan kan jag tro, haha!!

Förresten, kolla in mitt lurviga hår som börjat växa ut över hela huvudet. Ni ser väl det? Eller hur?!

Behandling 6/15

Det riktigt rusar ju fram det här... Hinner knappt med i svängarna. Rätt vad det är så kommer jag att vakna upp och så är alltihop över! Klart! Ett minne blott!

Ja, det hade ju varit skönt OM det hade varit sant att det kändes så... Men det gööööör det inte! Jag har helt och hållet tappat tron på att det NÅGONSIN kommer att ta slut överhuvudtaget.... Buhu! Jag är sååå trött och jag är sååå uttråkad och jag har sååå INGEN energi att göra någonting alls. Jag har gjort vad jag kan för att slita mig från soffan i veckan som gått, jag har promenerat, yogat, varit på glöggmys hos grannarna, pusslat, handlat julklappar och varit på tomtevandring. Det KAN ha resulterat i något ökad energinivå (men tveksamt) och kanske något mindre ledsen och dyster (som man kan se av min positiva inställning till framstegen i behandlingen) och helt klart är jag åtminstone inte tröttare. Hon vet vad hon pratar om den där onkologsyrran.

I dag var mamma med mig under behandlingen, och det satt en annan tjej i min ålder (typ) på samma rum som oss. Det är alltid fantastiskt roligt att träffa andra tjejer i samma situation i verkliga livet. På Facebook har jag massa "kompisar" att prata med när jag vill, men i verkliga livet ser jag inte till så många. (och ja, jag fattar att det inte är helt otippat att träffa andra bröstcancerpatienter under cytostatikabehandling på Onkologen, ha ha) Men det roliga med detta är att det visar sig att vi i princip är grannar och har barn på samma skola... Väldigt liten värld vi lever i. Så nu kanske det blir en träff även utanför behandlingstid :)

Mannen är på julbord ikväll och jag tänker sätta lite guldkant på den här grå, trista dagen med lite skinkmacka och pepparkaksglögg som jag hittade på Willys, smaskens!

Behandling 5/15

En tredjedel avklarad! Yes!!

Innan behandlingen idag var jag på cancergenetiken och fick svar på ärftlighetstestet jag tog i Augusti. Det blev bra besked, bra besked! Inga BRCA1 eller BRCA2 gener här inte. Det kändes som om en stor sten föll från mina axlar med tanke på lilla A. Men tydligen gör de så att de räknar på sannolikhet för bröstcancer i släkten även om man inte är bärare av generna. Och min syster, min dotter och jag har en betydligt högre risk att få bröstcancer än "vanliga" kvinnor, trots avsaknad av gener. Inga jättemuntra nyheter men på ett sätt är det ju bättre att veta. Syrran och A kommer att bli tätare kontrollerade och det ökar ju möjligheterna för en tidig upptäckt. Tidig upptäckt räddar liv!! Kom ihåg att klämma på era bröst kvinnor! 

Själv fick jag valet att ingå i tätare-kontrollgruppen eller att ta bort mitt friska bröst i förebyggande syfte. Det skulle i så fall göras i samband med att jag gör en rekonstruktion (alltså får ett nytt bröst) och man sätter in implantat direkt. Jag behöver inte bestämma mig förrän det är dags att opereras (och det är ju ett och ett halvt år kvar) men som jag ser det nu är det en no-brainer. Efter att redan tagit bort ett bröst är min känslomässiga koppling till det andra bröstet obefintlig. Om det dessutom finns en förhöjd risk att behöva gå igenom det här igen... Nja, helst inte faktiskt. Dessutom kanske det är lättare för kirurgen att få till utseendemässigt bättre bröst när hen inte behöver försöka efterlikna ett original? Och opereras ska jag ju göra ändå så det blir ju ingen skillnad.

Jag fick lite bannor av onkologsyrran under behandlingen idag för att jag erkände att tröttheten tagit kontrollen över mig och att jag legat en hel del på soffan i veckan. Jag vet att hon har rätt när hon "skäller"  men det är så jäkla svårt att motivera sig när tröttheten sitter i varje fiber. Men såklart ska jag utarbeta någon form av plan för att åtgärda detta...

Jag känner faktiskt redan av en liten förhöjning av energinivåerna efter dagens kortisonintag och eftersom hon föreslog att jag skulle testa att baka som en aktivitet så har jag och A gjort just det. Så ikväll ska vi äta vörtbröd med julskinka och julmust, efter det ska vi smaka på kakan (stackars S som inte får äta på grund av godisförbud :))

Skelettröntgen

Då var skelettröntgen avklarad, denna röntgen som jag tjatade mig till sist jag var hos kirurgläkaren. Jag har haft ont i ryggen sedan någongång i mitten av sommaren och det har ju allra troligast sin alldeles naturliga förklaring (liggandet på soffan). Läkaren trodde inte att det beror på cancer, det tror inte jag heller men som jag skrivit någongång tidigare är det HELT omöjligt att resonera logiskt med sig själv vid 3-4 snåret på natten när tankarna kommer. Alltså tänker jag att läkaren ska få nöjet att säga "vad var det jag sa" när han ska ge mig beskedet på röntgen och sen ska jag släppa detta. Verkligen släppa det, jag ska inte tänka cancer varenda gång det sticker, bränner eller svider någonstans i kroppen! Livet kommer inte att bli hållbart då.

Mannen och jag stämplade in tidigt på Sahlgrenska imorse för att jag skulle få ett radioaktivt ämne insprutat i blodet. Det låter ju hemskt hälsosamt, speciellt när man läser informationen om att man ska hålla säkerhetsavstånd på 1 meter till barn, ungdomar och gravida, helst ett helt dygn... Nåväl, sen ska medlet verka i kroppen i ungefär 4 timmar och då får man göra vad man vill under tiden.
Själva röntgen var ganska behaglig, jag låg och vilade på en smal, smal brits i ungefär 20 minuter och sen var det klart. Inte alls i närheten av magnetröntgen som måste vara den värsta röntgen man kan utsättas för, den är ju något enormt högljudd. Ändå frågar de snälla sköterskorna om man vill ha radio på i lurarna, ja, radio är ju trevligt, tänker man. Det är innan man vet att det är stört omöjligt att höra någonting alls om de inte skruvat upp volymen på max...

Så nu blir det väl ett par veckors väntan på svaret, men jag har inte tänkt att sitta bredvid brevlådan. Jag VET att det kommer att bli bra besked, som sagt är detta enbart för att lugna mina trasiga nerver.