måndag 29 februari 2016

Lång näsa...

Laddad och klar för min första strålning var jag. Unnade mig till och med en oaktsam dusch, inte så orolig för att sudda ut tuschstrecken som jag passat så noga i en och en halv vecka. Men tji fick jag... strålningsmaskinen är trasig.... så det blev ingen strålning idag... och kanske inte imorgon heller. Det känns snopet får jag lov att säga.
Men, men det är ju ingen katastrof direkt, jag hoppas bara att de kommer att laga den snart, snart. Jag vill räkna ner!!!

fredag 26 februari 2016

Ledigt från behandlingar

Tjohej! Nu väntar första helgen på riktigt länge utan cellgifter i kroppen. Det känns great! Om jag känner mig piggare? Nja... Har nog ungefär samma energinivå som för en vecka sen... Men det fantastiska soliga vårvädret får ju till och med mig att vakna ur dvalan. Fötterna har ännu inte hämtat sig utan det sticker och bränner i dem, det gör också rejält ont ibland. Men det kommer att ge med sig på sikt, det känner jag på mig.

I veckan hämtade jag ut hormonmedicinen (Tamoxifen) som jag ska lära mig att älska eftersom den ska hålla mig frisk. Måste erkänna att jag är lite nervös för att börja äta den. På gott och ont upplyses man ju om alla biverkningar som eventuellt väntar runt hörnet när man är med i bröstcancergrupper på Facebook. Visst finns även de kvinnor som inte får så uttalade biverkningar, så det är bara att hålla tummarna för det bästa.


Vanliga biverkningar enligt bipackssedeln
Huvudvärk, yrsel, blodpropp, blodvallningar, illamående, kräkningar, håravfall, underlivsklåda, cirkulationsstörning i hjärnan (övergående), kramp i benen, muskelsmärta, förhöjda levervärden, blodbrist och synrubbningar.

Det låter fantastiskt mysigt, slipper gärna allt på listan om jag får välja. Men tar kanske hellre några av dem än cancer i livmoder och leversjukdomar med dödlig utgång som också är biverkningar, om än mindre vanliga...

Men som sagt, tabletterna ska bli mina nya bästa kompisar, vi ska ju hänga i 10 år... Jag har till och med köpt mig en dosett (jag är totalt bombad och har INGET minne kvar efter alla cellgifterna, utan dosett skulle jag antagligen ätit flera tabletter vissa dagar och inga alls de andra... Jag litar inte alls på mig själv).

Tänkte mig att jag skulle börja på tisdag 1 mars, ett datum som är lätt att komma ihåg. 1 mars 2016, dagen då jag kastas in i klimakteriet...

Inga besked om knölen i armhålan ännu, men jag har lyckats behålla alla strålningsstrecken (iaf än så länge).

torsdag 18 februari 2016

Konst över hela kroppen

Tur att jag gått på kortisonångor under större delen av dagen idag för det har varit fullt upp. Stack till Sahlgrenska direkt efter frukosten var svald imorse och först på programmet stod biopsi av den lilla knölen i armhålan. Det gick precis hur bra som helst, det har sina fördelar att inte ha någon känsel ibland :-) Tre stick och jag kände ingenting. Beskedet kommer om en vecka eller två.

Sen direkt över gatan till första besöket på strålningen för att göra alla inställningar. Jag fick ligga på en brits och lära mig att andas precis exakt rätt, blev röntgad för att de ska säkerställa att hjärtat inte blir träffat av strålningen och jag blev nerkladdad med tusch över i stort sett hela överkroppen. Det blir en stor utmaning att lyckas bevara alla dessa streck ända till strålningen drar igång den 29 februari...


Sköterskorna sa att det går bra att jag duschar, vilket jag tror uppskattas av personer i min närhet, men att jag inte får sudda ut strecken... Ja, jag får ju givetvis göra mitt allra bästa.

Mamma var med mig hela dagen idag och agerade jack- och tröjpassare när jag sprang från undersökningsrum till undersökningsrum och klädde av mig på överkroppen. Undra just hur många gånger jag har suttit med bar överkropp inför olika läkare och sköterskor sedan jag fick cancerbeskedet i juni... Är så van vid det nu att jag snudd på börjar klä av mig så fort jag kommer in i ett rum med sjukvårdspersonal i.

onsdag 17 februari 2016

Behandling 15/15 (!)

Jippie!!! Nu är det gjort... Fy satan vad skönt, och konstigt...

Mannen och jag hade med oss "bröstcancertårta" till den fina personalen på avdelningen så här på sista besöket. Tyvärr är jag så disträ att jag glömde att ta ett foto av tårtan innan bageriet packade in den i kartongen, så jag kan inte visa på bild hur snygg tårtan var med bröstcancerloggan, men ni får helt enkelt ta mitt ord på att den var smashing, och tydligen god också enligt säkra källor i receptionen. Min egen onkologsyrra fick en egen liten present som tack för att hon är så grym!
Givetvis är tanken på att det var sista gången sååååå skön, men det bästa på hela dagen var ändå att dra ut CVK:n. Jag har faktiskt känt mig lite nervös för det med tanke på att det inte var en helt igenom angenäm upplevelse att sätta in den... men faktum var att det kändes överhuvudtaget ingenting. Ett djupt andetag in, sen var den borta.
På något sätt är det lite svårt att ta in att jag faktiskt inte ska gå dit något mer... men det känns BRA!

När jag kom hem hittade jag en frusen men underbar blombukett utanför dörren, jag som ÄLSKAR tulpaner!!! Tack till fina kollegor!



Imorgon väntar förberedelser för strålning vilket betyder röntgen, inställning av strålningsapparat och massa information. Ny behandling, nya utmaningar...

Innan mötet på strålningsenheten ska jag ta en biopsi av en liten knöl jag hittat i armhålan, ingen anledning till panik enligt läkaren... Det är MYCKET ovanligt att utveckla nya tumörer kring ett bortopererat bröst under behandling av cytostatika. Så paniken lämnar jag till en annan dag, IDAG är jag bara så glad för att ha bockat av en så stor del av denna evighetslånga behandling....

torsdag 11 februari 2016

Behandling 14/15

Yes, igår var det dags för den NÄST SISTA behandlingen!!! Första behandlingen som jag var utan sällskap dessutom :-) Stickningar, värk och domningar har varit bättre under veckan som gått på grund av den minskade dosen antar vi, och jag fick därför även denna gång 80% av 80% dos. Det känns som det räcker gott och väl.
Känslan att det bara är ett enda besök kvar på onkologen är helt overklig, skönt så klart, men också lite vemodigt på något sätt. Jag kommer definitivt att sakna min sköna onkologsyrra, tja det kanske faktiskt bara är henne jag kommer att sakna när jag tänker efter... ja, så är det! Ingenting annat utom möjligen tryggheten att vara under behandling, att man är så påpassad och kontrollerad, det är ju en trygghet så klart. Men jag kommer inte sakna de veckovisa besöken på avdelningen, att oroa sig för smärtor i fötter och händer, de ÄCKLIGA medicinerna som ska tas inför behandlingarna, det eviga sticken i armarna inför varje behandling eller känslan av att fylla på giftnivåerna i kroppen så snart den börjar återhämta sig litegrann.
Och jag kommer inte att sakna den speciella lukten av gifter som ligger som en dimma i behandlingsrummen, och inte heller denna uppmaning på varenda toalett som påminner om hur ohälsosam behandlingen som ska göra en frisk är...



Onkologsyrran frågade mig ifall jag fått något hår ännu (jag går fortfarande med mössa på i "offentliga" sammanhang så hon ser ju aldrig hur jag egentligen ser ut) och hon höll nästan på att ramla av pallen när jag sliter av mig mössan och visar min ståtliga kalufs. Haha, tydligen var den väldigt imponerande eftersom den är så tät och jämn. Jag har ju varit dålig på att dela med mig av hårframgångarna här på bloggen det senaste, så nu kommer en bild på en glad mon chi chi.



Veckan har annars gått i moll, jag har inte mått så bra vare sig fysiskt eller psykiskt... Konstigt kan man tycka nu när slutet närmar sig med stormsteg, men kanske är det först nu jag tillåter mig att reagera på vad jag faktiskt har varit med om här.  Har sovit mycket och inte haft ork till någonting vettigt vissa dagar. Jag har i alla fall varit på mitt andra besök hos kuratorn och faktiskt gråtit litegrann under samtalet...

Kallelse till strålningen har anlänt och den ska påbörjas redan siste februari vilket är fantastiskt goda nyheter. Redan nästa vecka ska jag dit och ställa in maskiner, röntga för att de ska kunna undvika hjärtat (som tydligen inte mår bra av strålning) och ev tatuera prickar på kroppen så de har någonting att sikta på. Japp, nu rullar det på!


torsdag 4 februari 2016

Behandling 13/15

Åkte till sjukhuset igår med en känsla av att det kanske inte skulle bli någon mer behandling. Har haft mycket ont i höger ben och fot veckan som gått, det har också börjat domna litegrann i vänster fot och höger hand. Sköterskan blev lite tveksam och efter att ha konfererat med läkare beslutades att vi skulle gå på ytterligare en sänkning av dosen 80% av 80%.

När vi sedan efter alla om och men var redo att köra så visar det sig att det är problem att få backflöde i CVK:n och vätska kunde enbart tryckas in med våld. Det KAN betyda att själva slangen ligger fel inne i kroppen, men allra troligast beror det på att kroppen har börjat odla saker inne i slangen. Jag fick sitta med ett lösningsmedel i slangen under en timme vilket gjorde att allting blev förskjutet och jag missade min kuratorstid som jag hade bokad efter behandlingen... Som tur var funkade lösningsmedlet och jag hade mamma med som sällskap så tiden gick ju ganska fort när vi satt där och tjattrade. Men, men behandling 13 är avklarad, om än i kraftigt reducerad dos, och hur det nu än blir framöver så är det bara 2 gången kvar. Det känns som en overklig dröm... Tänk att om två veckor så sitter jag här och har dragit ut slangen som hängt på mitt bröst sedan september... Underbart! Jag kommer inte att sakna den, även om jag givetvis har vant mig vid att ha den hängande där och den har inte stört mig nämnvärt efter de första 3 veckorna.


När jag vaknade imorse hade jag höga förväntningar på en härlig kortison-energiboost... Tyvärr har den uteblivit, kanske på grund av den elaka förkylning som har intagit min kropp. Nysningar var 20:e sekund och rinnande ögon och näsa... Blä.
Tack och lov hörde en snäll granne av sig och drog ut mig på promenad i det vackra soliga vädret, så nu kan jag återgå till soffan och nysningarna utan alltför dåligt samvete.