Behandling 6/15

Det riktigt rusar ju fram det här... Hinner knappt med i svängarna. Rätt vad det är så kommer jag att vakna upp och så är alltihop över! Klart! Ett minne blott!

Ja, det hade ju varit skönt OM det hade varit sant att det kändes så... Men det gööööör det inte! Jag har helt och hållet tappat tron på att det NÅGONSIN kommer att ta slut överhuvudtaget.... Buhu! Jag är sååå trött och jag är sååå uttråkad och jag har sååå INGEN energi att göra någonting alls. Jag har gjort vad jag kan för att slita mig från soffan i veckan som gått, jag har promenerat, yogat, varit på glöggmys hos grannarna, pusslat, handlat julklappar och varit på tomtevandring. Det KAN ha resulterat i något ökad energinivå (men tveksamt) och kanske något mindre ledsen och dyster (som man kan se av min positiva inställning till framstegen i behandlingen) och helt klart är jag åtminstone inte tröttare. Hon vet vad hon pratar om den där onkologsyrran.

I dag var mamma med mig under behandlingen, och det satt en annan tjej i min ålder (typ) på samma rum som oss. Det är alltid fantastiskt roligt att träffa andra tjejer i samma situation i verkliga livet. På Facebook har jag massa "kompisar" att prata med när jag vill, men i verkliga livet ser jag inte till så många. (och ja, jag fattar att det inte är helt otippat att träffa andra bröstcancerpatienter under cytostatikabehandling på Onkologen, ha ha) Men det roliga med detta är att det visar sig att vi i princip är grannar och har barn på samma skola... Väldigt liten värld vi lever i. Så nu kanske det blir en träff även utanför behandlingstid :)

Mannen är på julbord ikväll och jag tänker sätta lite guldkant på den här grå, trista dagen med lite skinkmacka och pepparkaksglögg som jag hittade på Willys, smaskens!