Skelettröntgen

Då var skelettröntgen avklarad, denna röntgen som jag tjatade mig till sist jag var hos kirurgläkaren. Jag har haft ont i ryggen sedan någongång i mitten av sommaren och det har ju allra troligast sin alldeles naturliga förklaring (liggandet på soffan). Läkaren trodde inte att det beror på cancer, det tror inte jag heller men som jag skrivit någongång tidigare är det HELT omöjligt att resonera logiskt med sig själv vid 3-4 snåret på natten när tankarna kommer. Alltså tänker jag att läkaren ska få nöjet att säga "vad var det jag sa" när han ska ge mig beskedet på röntgen och sen ska jag släppa detta. Verkligen släppa det, jag ska inte tänka cancer varenda gång det sticker, bränner eller svider någonstans i kroppen! Livet kommer inte att bli hållbart då.

Mannen och jag stämplade in tidigt på Sahlgrenska imorse för att jag skulle få ett radioaktivt ämne insprutat i blodet. Det låter ju hemskt hälsosamt, speciellt när man läser informationen om att man ska hålla säkerhetsavstånd på 1 meter till barn, ungdomar och gravida, helst ett helt dygn... Nåväl, sen ska medlet verka i kroppen i ungefär 4 timmar och då får man göra vad man vill under tiden.
Själva röntgen var ganska behaglig, jag låg och vilade på en smal, smal brits i ungefär 20 minuter och sen var det klart. Inte alls i närheten av magnetröntgen som måste vara den värsta röntgen man kan utsättas för, den är ju något enormt högljudd. Ändå frågar de snälla sköterskorna om man vill ha radio på i lurarna, ja, radio är ju trevligt, tänker man. Det är innan man vet att det är stört omöjligt att höra någonting alls om de inte skruvat upp volymen på max...

Så nu blir det väl ett par veckors väntan på svaret, men jag har inte tänkt att sitta bredvid brevlådan. Jag VET att det kommer att bli bra besked, som sagt är detta enbart för att lugna mina trasiga nerver.