Behandling 11/15

Jäjamänsan, igår var det dags för behandling 11. Det stod faktiskt och vägde ett tag ifall jag skulle kunna få den eller inte för jag har varit sjuk sen i helgen och hade över 39 graders feber så sent som i måndags. Tillslut fick de dock tag på en klok läkare som sa att jag fick bestämma själv om jag ville ha behandling eller inte. Då bestämde jag att jag ville det. Det enda värre i hela världen än att behöva åka till jubileumskliniken och få behandling är att INTE kunna få behandling som det är planerat...
Denna gången blev det en sänkt dos för att förhindra ytterligare problem med fötter och ben. Vi får väl se hur det utvecklar sig, men idag känns det riktigt bra faktiskt!

Igår kväll hade jag lite svårt att somna, det brukar bli så på behandlingsdagarna på grund av kortisonet. Jag låg länge med ben som vägrade att vara stilla... Jösses vad det är irriterande när de bara måste hoppa runt lite grann ungefär en gång i minuten... Tillslut kom jag iallafall till ro och vaknade med en mycket välkommen kortisonenergiboost (det var alltför längesen). Jag har tagit en liten promenad i det underbart, fantastiska, sagolika vinterlandskapet, även om det kanske var liiite för kallt idag.

I övrigt flyter dagarna på och jag har faktiskt ringt kuratorn på sjukhuset och väntar nu på att de ska fördela remisser eller vad det var, sen återkommer de till mig. Det blir nog bra, jag har så många tankar som trängs där inne i huvudet just nu att jag knappt själv hänger med i svängarna.
Imorse till exempel, fick jag en uppenbarelse kring varför jag får de här arg-attackerna emellanåt... Det är precis som om jag lever i en låtsasvärld, och har gjort sedan jag i Juni fick beskedet om att jag har (hade) cancer. Ingenting som har hänt sedan dess är på riktigt utan allt som hänt hör till "cancervärlden". Sedan, när jag är klar med alla behandlingarna så föreställer jag mig att jag ska tillbaka till mitt "vanliga" liv och då ska det ligga där och vänta på mig, precis likadant som innan. Då ska jag lämna ALLT detta med sjukhus, onkologer och cellgiftspåsar kvar här i cancerland. jag vill inte ta med mig något enda ett härifrån! Inte halvsidig amputation, inte några jä**la vallningar, sömnsvårigheter, humörsvängningar eller fötter som inte fungerar att gå på! Allt det där är ok här i cancerland... men inte sen... inte i mitt vanliga liv.
Det är när jag korta stunder inser att det på många sätt är ett NYTY liv som väntar (inte nödvändighetsvis ett sämre liv på alla sätt) som jag blir så ARG. Jag har inte valt att göra den här livsförändringen, jag tyckte om mitt liv som det var innan cancern!!!

Jag inser att jag låter som en bortskämd unge... Men känslor är ju inte direkt lätta att styra över... Kanske allting egentligen bottnar i en rädsla för det som är okänt. Kanske det faktiskt kommer att kännas helt ok att ta med sig vissa saker från cancerland in i mitt nya liv när jag väl kommer dit...?