Läkarbesök på onkologen

Dagen har bjudit på ett läkarbesök på onkologen för att diskutera fortsatt behandling. Allt bra så långt, tyvärr klarar jag inte ens av att hälsa på dem där på avdelningen utan att jag mår så fruktansvärt illa.  Fick känningar redan i bilen på väg dit och när vi satt i väntrummet och stirrade på de kräksgröna gardinerna höll jag på att spy. Min onkologsyrra sa att hon var rädd att det skulle bli så här eftersom jag mått så illa de två senaste gångerna, och visst finns det hjälp att få men då måste jag nästan droga ner mig och det har jag faktiskt ingen lust med... Håller hellre tummarna för att det ger med sig med tiden om det inte skulle bli värre. Idag mådde jag illa i ungefär 6 timmar efter besöket, skulle det istället börja handla om dagar kommer jag antagligen tacksamt ta emot alla typer av droger de har eftersom jag ska dit en gång i veckan från och med nästa onsdag.

Väntrummet med kräksgröna gardiner

Vi diskuterade alltså fortsatt behandling, första gången jag träffade läkaren var det inte helt spikat ifall vi skulle satsa på var-tredje-vecka doser eller veckovisa doser.
Egentligen spelar det ju inte mig någon roll, jag har bara varit orolig för att inte få det giftigaste de har, jag tar hellre lite värre biverkningar nu än att behöva göra om detta igen. Läkaren övertygade mig om att dessa båda iallafall var helt likvärdiga vad gäller "giftighet" och effekt på cancerceller, men  uppenbarligen är den veckovisa lite snällare när det kommer till biverkningar.

Den "värsta" biverkningen  man kan få av denna typen av gift (enligt läkaren) är att fingrar och fötter domnar bort. Har man riktig otur försvinner inte detta efter avslutad behandling och kan i så fall leda till att man kanske inte klarar av att gå, inte mer än typ 10 steg, för att det gör så ont i fötterna. Förstå det! Resten av livet alltså! Får man den var tredje vecka hinner man tydligen inte stoppa i tid för att undvika att det blir permanent, men vid veckovis behandling så kan man hinna avbryta innan det är försent. Det låter ju hoppfullt... Jag kan inte direkt påstå att 10-stegs promenader låter särskilt lockande, till och med tappa ögonfransarna låter ju som en dans på rosor i jämförelse!  Det beslutades alltså enhälligt på mötet (jag lade ner min röst) att vi ska satsa på den veckovisa behandlingen.

Det är så klart superviktigt att man säger till omgående ifall det börjar domna eller pirra i fingrar eller tår under pågående behandling. Dessvärre är det så att om det blir tvunget att avbrytas så får man inget annat istället... Då är det liksom klart. Det känns riktigt jobbigt! Hoppas verkligen att alla fingrar och fötter samarbetar med mig i detta så att jag får i mig allt gift som planerat. Inga cancerceller får lov att gömma sig någonstans och överleva!