Gryningsljus

Mamma, mamma... MAMMA!!

Vaknar tidigt, tidigt av att lilla A väser i mitt öra... mamma, jag måste gå på toa... 

Ja, gör du det gumman!

Långt efter att A har somnat om bredvid mig ligger jag vaken, lyssnar på vinden och ser gryningen komma i springorna i persiennen. Svårt att hitta en skön ställning att vila i, öm och svullen i armhålan efter andra operationen på 1 månad. Många, många tankar runt det som väntar. Cellgifter, strålning... Åh, och hur var det nu med det där mailet på jobbet, skickade jag det?

Någongång framåt april nästa år är jag klar med det här och kan fortsätta mitt liv. Undrar just hur det känns då? Kommer jag att vara jag, fast med kortare hår? Eller är mitt liv som jag känner det borta för alltid?

Jäkla skitsjukdom!