Illamåendet har varit med mig dessa dagar som en envis följeslagare. Inget jättegalet illamående där jag legat och kräkts på badrumsgolvet, mer som ett ständigt bakgrundsljud... Jag har inte sparat in på medikamenterna och det kanske har hjälpt till? Normalt sett är jag en person som inte ens vill ta en panodil när jag har ont i huvudet, men har lovat mig själv att ta ALLT jag blir erbjuden nu (dessutom blir det lite tramsigt att tacka nej till panodil/kortison/illamåendemedicin när jag tillåter gift att sprutas rakt in i kroppen...) I övrigt väldigt trött, en hemsk huvudvärk och någonting är jäkligt off när det kommer till synen... Allting är dimmigt och suddigt... Jag undrar hur mycket stryk hjärnan tar av detta? När jag tänker tillbaka på de dagar som gått sedan i onsdags känns det som om jag tänker på en dröm, en dimma, någonting som hände för länge, längesedan. Koncentrationsförmågan är noll, jag känner ett behov av att GÖRA något, men jag har inte riktigt ork.
Sammanfattningsvis ska jag nog inte klaga - jag har helt klart mått bättre, men det har varit ok.
Är trött och skulle kunna slumra till lite på soffan nu, men eftersom jag vet att jag har sovit inatt så behöver jag inte vila mer... Alltså ska jag klä på mig och gå ut en promenad i det vackra höstvädret.
Undrar när håret ramlar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar