Hade en tidig morgontid för behandling imorse. Nackdel - ta blodproverna dagen innan (= ytterligare ett sjukhusbesök) eller gå upp i ottan för att hinna ta dem samma morgon (jag valde att ta proven igår). Fördel - jag hinner inte arbeta upp ett riktigt lika uselt humör innan behandlingen som när jag har en senare tid (japp, har sett ett mönster här... sur och jäklig innan behandling och glad och lättad efteråt).
I alla fall, nu är 12:an avklarad, inne i systemet och gör sitt jobb mot eventuella seglivade cancerceller. Gött! Och så skönt att ha kommit förbi det "magiska" 9 behandlingar med Paclitaxel! De sista tre tar jag bara för att det är så kul att åka till onkologen, haha! Eller var det för säkerhets skull... Eller för att ingen riktigt vet hur många behandlingar som är optimalt...? Ja, ja vilket som hoppas jag kroppen håller även för de sista tre.
Efter behandlingen hade jag mitt första besök hos kuratorn. Skriver första för det kommer att bli fler. Jag har haft lite prestationsångest sedan hon ringde upp mig och vi bokade en tid. Vad förväntar hon sig att jag ska säga? Måste jag berätta något spännande? Undra om hon förväntar sig att jag ska gråta?
När jag väl var där och satt på hennes soffa var det ungefär som att skriva ett inlägg här i bloggen, fast i 200 km/h!!! Det kom så mycket tankar och ord att jag knappt hängde med själv... och jag är helt säker på att hon inte gjorde det.... Men det var en rejäl urladdning om inte annat :)
I måndags var jag också på sjukhuset, då för att träffa en läkare på kirurgen och diskutera det eventuella borttagandet av mitt friska bröst. "Bara ta bort det" sa jag, så nu är väl det bestämt... Men det dröjer, antagligen har jag inte nya tuttar förrän om 2 år, man måste ju vänta och vänta och vänta på grund av strålningen. Suck.
onsdag 27 januari 2016
torsdag 21 januari 2016
Behandling 11/15
Jäjamänsan, igår var det dags för behandling 11. Det stod faktiskt och vägde ett tag ifall jag skulle kunna få den eller inte för jag har varit sjuk sen i helgen och hade över 39 graders feber så sent som i måndags. Tillslut fick de dock tag på en klok läkare som sa att jag fick bestämma själv om jag ville ha behandling eller inte. Då bestämde jag att jag ville det. Det enda värre i hela världen än att behöva åka till jubileumskliniken och få behandling är att INTE kunna få behandling som det är planerat...
Denna gången blev det en sänkt dos för att förhindra ytterligare problem med fötter och ben. Vi får väl se hur det utvecklar sig, men idag känns det riktigt bra faktiskt!
Igår kväll hade jag lite svårt att somna, det brukar bli så på behandlingsdagarna på grund av kortisonet. Jag låg länge med ben som vägrade att vara stilla... Jösses vad det är irriterande när de bara måste hoppa runt lite grann ungefär en gång i minuten... Tillslut kom jag iallafall till ro och vaknade med en mycket välkommen kortisonenergiboost (det var alltför längesen). Jag har tagit en liten promenad i det underbart, fantastiska, sagolika vinterlandskapet, även om det kanske var liiite för kallt idag.
I övrigt flyter dagarna på och jag har faktiskt ringt kuratorn på sjukhuset och väntar nu på att de ska fördela remisser eller vad det var, sen återkommer de till mig. Det blir nog bra, jag har så många tankar som trängs där inne i huvudet just nu att jag knappt själv hänger med i svängarna.
Imorse till exempel, fick jag en uppenbarelse kring varför jag får de här arg-attackerna emellanåt... Det är precis som om jag lever i en låtsasvärld, och har gjort sedan jag i Juni fick beskedet om att jag har (hade) cancer. Ingenting som har hänt sedan dess är på riktigt utan allt som hänt hör till "cancervärlden". Sedan, när jag är klar med alla behandlingarna så föreställer jag mig att jag ska tillbaka till mitt "vanliga" liv och då ska det ligga där och vänta på mig, precis likadant som innan. Då ska jag lämna ALLT detta med sjukhus, onkologer och cellgiftspåsar kvar här i cancerland. jag vill inte ta med mig något enda ett härifrån! Inte halvsidig amputation, inte några jä**la vallningar, sömnsvårigheter, humörsvängningar eller fötter som inte fungerar att gå på! Allt det där är ok här i cancerland... men inte sen... inte i mitt vanliga liv.
Det är när jag korta stunder inser att det på många sätt är ett NYTY liv som väntar (inte nödvändighetsvis ett sämre liv på alla sätt) som jag blir så ARG. Jag har inte valt att göra den här livsförändringen, jag tyckte om mitt liv som det var innan cancern!!!
Jag inser att jag låter som en bortskämd unge... Men känslor är ju inte direkt lätta att styra över... Kanske allting egentligen bottnar i en rädsla för det som är okänt. Kanske det faktiskt kommer att kännas helt ok att ta med sig vissa saker från cancerland in i mitt nya liv när jag väl kommer dit...?
Denna gången blev det en sänkt dos för att förhindra ytterligare problem med fötter och ben. Vi får väl se hur det utvecklar sig, men idag känns det riktigt bra faktiskt!
Igår kväll hade jag lite svårt att somna, det brukar bli så på behandlingsdagarna på grund av kortisonet. Jag låg länge med ben som vägrade att vara stilla... Jösses vad det är irriterande när de bara måste hoppa runt lite grann ungefär en gång i minuten... Tillslut kom jag iallafall till ro och vaknade med en mycket välkommen kortisonenergiboost (det var alltför längesen). Jag har tagit en liten promenad i det underbart, fantastiska, sagolika vinterlandskapet, även om det kanske var liiite för kallt idag.
I övrigt flyter dagarna på och jag har faktiskt ringt kuratorn på sjukhuset och väntar nu på att de ska fördela remisser eller vad det var, sen återkommer de till mig. Det blir nog bra, jag har så många tankar som trängs där inne i huvudet just nu att jag knappt själv hänger med i svängarna.
Imorse till exempel, fick jag en uppenbarelse kring varför jag får de här arg-attackerna emellanåt... Det är precis som om jag lever i en låtsasvärld, och har gjort sedan jag i Juni fick beskedet om att jag har (hade) cancer. Ingenting som har hänt sedan dess är på riktigt utan allt som hänt hör till "cancervärlden". Sedan, när jag är klar med alla behandlingarna så föreställer jag mig att jag ska tillbaka till mitt "vanliga" liv och då ska det ligga där och vänta på mig, precis likadant som innan. Då ska jag lämna ALLT detta med sjukhus, onkologer och cellgiftspåsar kvar här i cancerland. jag vill inte ta med mig något enda ett härifrån! Inte halvsidig amputation, inte några jä**la vallningar, sömnsvårigheter, humörsvängningar eller fötter som inte fungerar att gå på! Allt det där är ok här i cancerland... men inte sen... inte i mitt vanliga liv.
Det är när jag korta stunder inser att det på många sätt är ett NYTY liv som väntar (inte nödvändighetsvis ett sämre liv på alla sätt) som jag blir så ARG. Jag har inte valt att göra den här livsförändringen, jag tyckte om mitt liv som det var innan cancern!!!
Jag inser att jag låter som en bortskämd unge... Men känslor är ju inte direkt lätta att styra över... Kanske allting egentligen bottnar i en rädsla för det som är okänt. Kanske det faktiskt kommer att kännas helt ok att ta med sig vissa saker från cancerland in i mitt nya liv när jag väl kommer dit...?
torsdag 14 januari 2016
Arg!
Idag har jag återigen varit på onkologen, denna gången för att träffa min läkare. Tydligen var detta vår sista träff, vilket är väldigt synd. Henne har jag gillat och jag litar på henne. Det har också varit väldigt trevligt att få träffa samma läkare ett par gånger, på kirurgen hann jag avverka fyra stycken på ungefär lika många besök... Nåja, nåja.
Idag diskuterade vi hur behandlingen gått hittills och de besvär jag fått i foten (och benet). Imorse när jag vaknade kändes det som om jag hade haft foten alldeles för länge i solen och jag var alldeles öm i tårna. På grund av de olika känningarna jag har beslutades det att sänka dosen inför de kommande behandlingarna. De vill hemskt gärna att man ska klara av att få i sig MINST 9 doser (åtminstone 2 kvar alltså). Tydligen är det ganska sällsynt att personer klarar av att få alla 12 doserna på full dos, oftast behöver man sänka dosen eller helt avbryta. Det känns inte helt bra att sänka, men så klart vill jag ju inte ha bestående problem med fötterna heller... Ständigt detta velande, helst skulle jag väl vilja ha avbrutit behandlingen innan den hunnit börja och ändå... denna ångest för att inte få allt, att inte få det giftigaste som finns att hitta...
Sen diskuterade vi strålningen som kommer att påbörjas ungefär 4 veckor efter avslutad cellgiftsbehandling. Till min stora lycka kommer jag att få strålning i Göteborg! Tjoho! Som jag har hållit tummarna för detta, det ger mig 6 timmar per dag som jag annars skulle ha spenderat på en buss.
Ungefär två veckor efter cellgiftsbehandlingen är avslutad ska jag börja äta Tamoxifen (antiöstrogen) vilket minskar risken för återfall då man som jag har haft en hormonberoende bröstcancer. Dessa trevliga tabletter ska jag äta i minst fem år, troligen i 10... Jag hade närt ett litet hopp inom mig att jag inte skulle behöva äta dem ifall jag opererade bort mitt friska bröst. Inga bröst, ingenting att få bröstcancer i, tänkte jag. Men riktigt så bra var det tyvärr inte... tabletten minskar risken för ÅTERFALL i den bröstcancer jag redan haft, återfallet kan komma precis vart som helst i kroppen då det betyder att vi inte lyckats ha ihjäl alla cancerceller från denna omgången. Däremot kan jag ju inte få en NY bröstcancer om jag inte har några bröst kvar. Men tabletterna ska ätas om man vill vara på den säkra sidan var beskedet.
När jag satt där och lyssnade på läkaren som gick igenom biverkningarna som kan uppstå vid strålningen (nedsatt lungkapacitet, skadad hud, bla, bla, bla) och biverkningarna av Tamoxifenet (ont i leder, torra slemhinnor, humörsvängningar, bla, bla, bla) kände jag hur ARG jag blev... Jag är ARG för att jag ska behöva komma i klimakteriet innan jag ens fyllt 40 år, jag är ARG för att jag kanske inte kommer att kunna ha ett normalt sexliv igen på grund av snustorra slemhinnor, jag är ARG för att jag inte har kunnat jobba, träna och leva normalt sedan i Juni, jag är ARG för att jag kanske kommer att bli arg av medicinen som ska hålla mig frisk, jag är ARG för att jag ska strålas och därför inte kan erbjudas alla typer av rekonstruktion av bröstet, jag är ARG för att jag har tappat allt mitt hår, jag är ARG för att jag måste hålla på och trixa med proteser i bh:n, jag är ARG för att jag känner mig så svag och ledsen.
JAG ÄR ARG!!!!!!!!!!!!!!
Imorgon är det jag som ringer den där kuratorn....
Idag diskuterade vi hur behandlingen gått hittills och de besvär jag fått i foten (och benet). Imorse när jag vaknade kändes det som om jag hade haft foten alldeles för länge i solen och jag var alldeles öm i tårna. På grund av de olika känningarna jag har beslutades det att sänka dosen inför de kommande behandlingarna. De vill hemskt gärna att man ska klara av att få i sig MINST 9 doser (åtminstone 2 kvar alltså). Tydligen är det ganska sällsynt att personer klarar av att få alla 12 doserna på full dos, oftast behöver man sänka dosen eller helt avbryta. Det känns inte helt bra att sänka, men så klart vill jag ju inte ha bestående problem med fötterna heller... Ständigt detta velande, helst skulle jag väl vilja ha avbrutit behandlingen innan den hunnit börja och ändå... denna ångest för att inte få allt, att inte få det giftigaste som finns att hitta...
Sen diskuterade vi strålningen som kommer att påbörjas ungefär 4 veckor efter avslutad cellgiftsbehandling. Till min stora lycka kommer jag att få strålning i Göteborg! Tjoho! Som jag har hållit tummarna för detta, det ger mig 6 timmar per dag som jag annars skulle ha spenderat på en buss.
Ungefär två veckor efter cellgiftsbehandlingen är avslutad ska jag börja äta Tamoxifen (antiöstrogen) vilket minskar risken för återfall då man som jag har haft en hormonberoende bröstcancer. Dessa trevliga tabletter ska jag äta i minst fem år, troligen i 10... Jag hade närt ett litet hopp inom mig att jag inte skulle behöva äta dem ifall jag opererade bort mitt friska bröst. Inga bröst, ingenting att få bröstcancer i, tänkte jag. Men riktigt så bra var det tyvärr inte... tabletten minskar risken för ÅTERFALL i den bröstcancer jag redan haft, återfallet kan komma precis vart som helst i kroppen då det betyder att vi inte lyckats ha ihjäl alla cancerceller från denna omgången. Däremot kan jag ju inte få en NY bröstcancer om jag inte har några bröst kvar. Men tabletterna ska ätas om man vill vara på den säkra sidan var beskedet.
När jag satt där och lyssnade på läkaren som gick igenom biverkningarna som kan uppstå vid strålningen (nedsatt lungkapacitet, skadad hud, bla, bla, bla) och biverkningarna av Tamoxifenet (ont i leder, torra slemhinnor, humörsvängningar, bla, bla, bla) kände jag hur ARG jag blev... Jag är ARG för att jag ska behöva komma i klimakteriet innan jag ens fyllt 40 år, jag är ARG för att jag kanske inte kommer att kunna ha ett normalt sexliv igen på grund av snustorra slemhinnor, jag är ARG för att jag inte har kunnat jobba, träna och leva normalt sedan i Juni, jag är ARG för att jag kanske kommer att bli arg av medicinen som ska hålla mig frisk, jag är ARG för att jag ska strålas och därför inte kan erbjudas alla typer av rekonstruktion av bröstet, jag är ARG för att jag har tappat allt mitt hår, jag är ARG för att jag måste hålla på och trixa med proteser i bh:n, jag är ARG för att jag känner mig så svag och ledsen.
JAG ÄR ARG!!!!!!!!!!!!!!
Imorgon är det jag som ringer den där kuratorn....
onsdag 13 januari 2016
Behandling 10/15
Tvåsiffrigt - jippie!!!
Har i veckan haft väldigt ont i mitt högra ben och fot, det kom nog i onsdags och har hängt i sedan dess, blivit lite värre och värre för varje dag. Igår på väg in för behandlingen var jag lite orolig för att de skulle avbryta behandlingen. Men så blev det tack och lov inte :-)
De var däremot helt övertygade om att detta inte alls hänger ihop med cellgifterna, en analys jag själv ställer mig en smula tveksam till... Men tydligen var de lite oroliga att jag eventuellt fått en propp då smärtan bara sitter på halva sidan. Det dök upp en ung läkare som utförde en mycket grundlig undersökning, så nu vet jag att jag är okej. Ont har jag ju fortfarande förstås, men det verkar ju vara ok så då poppar jag väl värktabletter och hänger i. Faktum är att det gjort lite mindre ont idag och jag var precis ute och gick en promenad, hoppas det släpper helt och hållet, det är inte kul att känna sig handikappad.
Apropå handikappad har Mannen gått och skadat knät i helgen. Han har knappt kunnat gå på grund av smärtor och hoppar runt på kryckor. Synd om honom såklart och taskig tajming när jag inte heller orkar... Vi ger våra barn mat, men ingen av oss kan städa.... Undra just om man kan ansöka om hemtjänst?
Imorgon är det läkarbesök på onkologen. Jag har en hel del frågor att ställa så det är bra. Jag undrar just om jag kommer att vara fortsatt inskriven på onkologen efter avslutad behandling eller vilken avdelning jag kommer att tillhöra sedan, kirurgen? radiologen? vårdcentralen?
Har i veckan haft väldigt ont i mitt högra ben och fot, det kom nog i onsdags och har hängt i sedan dess, blivit lite värre och värre för varje dag. Igår på väg in för behandlingen var jag lite orolig för att de skulle avbryta behandlingen. Men så blev det tack och lov inte :-)
De var däremot helt övertygade om att detta inte alls hänger ihop med cellgifterna, en analys jag själv ställer mig en smula tveksam till... Men tydligen var de lite oroliga att jag eventuellt fått en propp då smärtan bara sitter på halva sidan. Det dök upp en ung läkare som utförde en mycket grundlig undersökning, så nu vet jag att jag är okej. Ont har jag ju fortfarande förstås, men det verkar ju vara ok så då poppar jag väl värktabletter och hänger i. Faktum är att det gjort lite mindre ont idag och jag var precis ute och gick en promenad, hoppas det släpper helt och hållet, det är inte kul att känna sig handikappad.
Apropå handikappad har Mannen gått och skadat knät i helgen. Han har knappt kunnat gå på grund av smärtor och hoppar runt på kryckor. Synd om honom såklart och taskig tajming när jag inte heller orkar... Vi ger våra barn mat, men ingen av oss kan städa.... Undra just om man kan ansöka om hemtjänst?
Imorgon är det läkarbesök på onkologen. Jag har en hel del frågor att ställa så det är bra. Jag undrar just om jag kommer att vara fortsatt inskriven på onkologen efter avslutad behandling eller vilken avdelning jag kommer att tillhöra sedan, kirurgen? radiologen? vårdcentralen?
måndag 4 januari 2016
Behandling 9/15
Precis hemkommen efter behandling 9 av 15 och efterföljande lunch på IKEA.
Idag hade jag med mig Mannen och bägge barnen eftersom det är jullov och ledigt från skolan. Jag har ju tänkt hela tiden att det är bra om ungarna kan vara så delaktiga som möjlig i allt som händer, men idag tror inte att vare sig S eller A tyckte att det var så spännande som sist. De kan ju liksom det här med att hänga med morsan på cellgiftsbehandling nu... De satt mest och trängdes i en ledig fåtölj och spelade spel på paddan, ibland tittade de upp och undrade om jag var klar snart.
Jag tog blodproverna på Mölndals sjukhus imorse för att vi skulle hinna med en fika innan behandlingen och A hängde med så att jag inte skulle känna mig ensam och rädd (hennes ord). Den trevliga sköterskan målade en glad gubbe på mitt plåster till A:s stora förtjusning :-) Förhoppningsvis är det sådana här små detaljer som kommer fastna i barnens minne från den här tiden, jag vill på något sätt att det också ska kunna vara positivt.
Det har ju varit nyår sedan sist... Nu skriver vi 2016 och det börjar närma sig slutet av cancerresan med stormsteg! Bara 6 doser gift kvar, om jag lyckas få i mig alla. Fötterna hänger med bra ännu tycker jag, det har iallafall inte blivit värre domningar sedan förra veckan.
Själva nyårsafton spenderades i roligt sällskap och fantastiskt god mat. Vi spelade ett roligt spel där man ska äta en jellybean som antingen smakar gott (typ chokladpudding, tuttifrutti, blåbär) eller smakar vidrigt (svettiga sockar, spya, hundmat). Det var SÅÅ roligt att titta på de andra när de tog en godis och hålla tummarna för att de skulle få den äckliga varianten, hahaha!!
Idag hade jag med mig Mannen och bägge barnen eftersom det är jullov och ledigt från skolan. Jag har ju tänkt hela tiden att det är bra om ungarna kan vara så delaktiga som möjlig i allt som händer, men idag tror inte att vare sig S eller A tyckte att det var så spännande som sist. De kan ju liksom det här med att hänga med morsan på cellgiftsbehandling nu... De satt mest och trängdes i en ledig fåtölj och spelade spel på paddan, ibland tittade de upp och undrade om jag var klar snart.
Jag tog blodproverna på Mölndals sjukhus imorse för att vi skulle hinna med en fika innan behandlingen och A hängde med så att jag inte skulle känna mig ensam och rädd (hennes ord). Den trevliga sköterskan målade en glad gubbe på mitt plåster till A:s stora förtjusning :-) Förhoppningsvis är det sådana här små detaljer som kommer fastna i barnens minne från den här tiden, jag vill på något sätt att det också ska kunna vara positivt.
Det har ju varit nyår sedan sist... Nu skriver vi 2016 och det börjar närma sig slutet av cancerresan med stormsteg! Bara 6 doser gift kvar, om jag lyckas få i mig alla. Fötterna hänger med bra ännu tycker jag, det har iallafall inte blivit värre domningar sedan förra veckan.
Själva nyårsafton spenderades i roligt sällskap och fantastiskt god mat. Vi spelade ett roligt spel där man ska äta en jellybean som antingen smakar gott (typ chokladpudding, tuttifrutti, blåbär) eller smakar vidrigt (svettiga sockar, spya, hundmat). Det var SÅÅ roligt att titta på de andra när de tog en godis och hålla tummarna för att de skulle få den äckliga varianten, hahaha!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)