Knölar och tatueringar

Här sitter jag i soffan och laddar för femte strålningen i ordningen. Än så länge har jag inga problem alls och jag har fått koll på andningen. Allt som allt tar hela seansen med röntgenbilder och strålning ungefär 25-30 min per gång. Sen får man klä på sig och gå hem.
Eventuellt kommer jag att tatuera in strålningsprickar idag eller imorgon. Det är markeringar på kroppen som ska säkerställa att jag ligger helt rätt. Det är kanske inte så jättekul egentligen att få permanenta prickar, men det är svårt att duscha och smörja in sig ordentligt med tuschmarkeringarna på kroppen också... Sköterskorna har försäkrat mig om att det är små, små prickar, så ja, det lutar nog mot det. Konstigt vad perspektiven förändras egentligen... Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle tycka att det är en bra idé att få strålningsmarkeringar intatuerade hade jag antagligen skrattat rått.

Knölen i armhålan visade sig vara ofarlig förresten! Härliga besked, men jag hann med ett dygn av total dödsångest innan jag fick det bekräftat. Jag var ju egentligen inte särskilt orolig för den där knölen alls, men ville så klart kolla upp den. Men när läkaren inte hört av sig som hon lovat och det istället dimper ner en oväntad kallelse till onkologen i brevlådan, slog ångesten till med full kraft. Jösses vad snabbt jag hamnade i att återigen planera min begravning och komponera avskedsbrev till barnen.... Det är en bräcklig balans jag har i tillvaron. Tillslut kom jag på att jag kunde ringa min kontaktsköterska på kirurgen (en person man blir tilldelad som ska kunna hjälpa till med det mesta). Hon gick in och kikade i min journal och såg att det låg ett färdigskrivet brev med provsvaret... Bara det att det aldrig blivit skickat... Jag vet inte vad jag ska säga, någons misstag kostade mig ett dygn av dödsångest och det är ju onödigt, men samtidigt är jag så GLAD att det inte var något att det känns som om jag fick livet tillbaka!!