Döden, döden...

Mamma, hur känns det att bara ha ett bröst, undrar S en dag när jag springer omkring här hemma med löstutten under ena armen på väg att klä på mig. - Ja, du det känns konstigt och ändå inte, svarar jag.
Och jag tror nog att det är precis så det är, för oss allihop i den här familjen just nu. Det har blivit ganska vanligt och vardagligt att se mig dra omkring här hemma hårlös, enbröstad och grön i ansiktet av illamående (man vänjer sig vid det mesta...). Men ibland så hajar vi fortfarande ändå till lite... Vad är det som har hänt här egentligen? Och vad väntar oss framöver? Jag skulle ljuga om jag säger att cancern inte skrämmer skiten ur mig... Så klart att fokus ligger på att ta sig igenom detta och återvända till vårt vanliga liv, men tankarna finns ändå där ibland... Tänk om det är någon jävelcell som överlever... Tänk om... Vad händer då? Och hade jag orkat ladda om?

Igår och idag har gått i illamåendets tecken. Nu klarar jag inte ens av att ta fram mina mediciner på morgonen utan att det känns som att jag ska lägga en pizza på köksbordet. Attans alltså! Det innebär kanske att jag kommer att dra på illamåendet även i nästa kur eftersom det mest av allt sitter i mitt huvud!!! Nåja, vi får väl se, vi får väl se.

Igår kokade jag iallafall ihop en nyttig ingefärsshot som ska intagas vid varje frukost, imorgon är sista dagen med cellgifter i kroppen på ett tag och nu jag har mysig lördagkväll med S och A i soffan. Livet kunde absolut ha varit sämre!