Lite upp och lite ner

Jag försöker verkligen använda tiden emellan cellgifterna till att bygga upp mig själv igen. Det gäller både mentalt och fysiskt. Ibland undrar jag om den här resan till och med är värre för psyket än för kroppen (och det ska inte säga lite). Först och främst har vi det uppenbara med att utseendet förändras  så drastiskt, så snabbt. Det är svårt att hitta hem i den nya kroppen som blivit min. Jag vet inte om jag någonsin kommer att acceptera den, jävla cancer! Kring kroppen har vi också det faktum att den inte längre fungerar som den gjorde innan, en arm som måste särbehandlas annars blir den kanske kroniskt uppsvullen, en ork som kan jämföras med en nyfödd bäbis och smärtor här och där (är det cancer?? Sååå trött på att tänka den tanken). Utöver det kommer de andra delarna kring hur jag tidigare har sett på mig själv, med jobb, träning, vänner och aktiviteter. Helt plötsligt är det liksom bara JAG kvar, utan allt det andra... Vem är jag då? Det är svårt att helt plötsligt stå utanför "det vanliga" livet och inte riktigt delta. Och inte heller riktigt orka delta, även om den "duktiga flickan" skriker på mig emellanåt att jag borde göra ditt och jag skulle gjort datt...

Ja, ja oavsett hur det än är så försöker jag som sagt bygga upp mig själv på olika sätt, igår var jag till exempel inbjuden av fina J till att prova medicinsk yoga. Det är inget jag har gjort tidigare och det är inte helt lätt att andas på det sättet eller att försöka kika in i kroppen med det tredje ögat... Jag är helt säker på att det kräver massa övning och jag testade lite själv här hemma idag. Tyvärr såg jag inget idag heller, men det var skönt att andas på det där sättet.

Idag har mamsen och jag har varit ute på en fantastisk promenad i skogen! Och efter det blev det lunch på Thaien. Allt som allt en bättre dag och krafterna återkommer mer och mer. Tänk ändå att jag överlevt så här långt!

Ny kylskåpsmagnet från min "hemliga vän"