Ja, då har det gått ett par dagar sedan håret snaggades av... På många sätt är det faktiskt ganska skönt. Jag tror att jag höll på att bli knäpp av att VÄNTA på att det skulle ramla av. Så det är ju en lättnad att det redan hänt så att säga. Sen är det inte helt oangenämt att ha en så här kort frisyr, det fladdrar skönt i vinden när man går ut (ja, tänk att så korta hårstrån kan fladdra, hade ingen aning...)
Jag känner mig helt ok med att gå ut utan någonting annat än hår på huvudet... jag glömmer bort att jag inte ser ut som vanligt. Ja, iallafall tills jag råkar få syn på mig själv i ett skyltfönster eller märker att folk tittar och sedan snabbt tittar bort.
Jag har provkört peruken vid två tillfällen här hemma framför TV:n och det är allt annat än bekvämt. Trots att jag valde den "svalare" syntetperuken tar det cirka 5 minuter innan jag känner hur det börjar blossa i ansiktet. Herre jösses! Det är precis som att sitta med yllemössa på sig inomhus! Hur ska detta gå? Jag tänker att jag kommer undan med att gå med rakad skalle än så länge eftersom det faktiskt sitter hår kvar på huvudet... Men snart, snart kommer ju även det lilla barret har ramlat av. Det har redan uppkommit små kala fläckar lite här och där. Ja, det är sådana här saker jag ägnar min tid till att fundera på nu för tiden.
I somras när jag precis hade fått veta att jag har cancer fick jag och familjen förmånen att ta fantastiska familjebilder via Capture Love, en ideell organisation som arbetar med och för familjer som drabbats av en livshotande sjukdom. Fotografen Helena Kyrk, som också är en vän, tar underbara bilder. Är det någon som är intresserad av att se på våra bilder eller läsa mer om Capture Love titta gärna på deras hemsida www.capturelove.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar