Hela världen på min skalle

Håret rasar... Det går inte längre att förneka. Igår kunde jag gå utan mössa eller peruk, men idag ser det ut som en kartbild på min skalle, stora hav utan hår med världsdelar och mindre öar här och där. Det känns ganska dystert faktiskt. Och det är inte det minsta snyggt.
Bye, bye GI Jane, hello Kojak som Mannen sa...

Helgen har spenderats på bästa möjliga sätt, Mannen fyller 40 år i veckan och det har firats med middag och hotellövernattning tillsammans med släkt och vänner. Den ursprungliga planen var att vi skulle ha åkt till New York, men jag fick inte ok från onkologen att resa, alltså fick det bli Göteborg istället. Inte riktigt samma, men ändå ganska bra.
Jag hade faktiskt peruken på mig under middagen igår. Snälla K hjälpte mig att tupera och sätta upp en knut i nacken, det blev väl så bra som det någonsin kan bli antar jag. Det såg nog helt ok ut, men tyvärr är den är bara så obekväm. Och VARM!! Hår i munnen och oro för att den ska åka på sned. Mitt under middagen får jag bara nog och sliter av mig den och knölar ner den i väskan. Ha ha, vår servitris gjorde ganska stora ögon vill jag lova. Men jag behöver nog investera lite tid på att försöka bli kompis med den där perukrackaren någondag, spendera lite kvalitetstid tillsammans. Eventuellt blir vårt förhållande bättre när allt hår är väck.

Nu är det bara att ladda inför omgång nummer 2 av cellgifter på onsdag... Blä, vad det känns motigt. Blir illamående bara jag tänker på att jag ska åka dit. Men visst, det ska ju göras, annars kan det ju heller aldrig bli klart. Och det längtar jag till, att det ska bli klart och jag kan få mitt liv tillbaka!