fredag 16 oktober 2015

Mår inget bra...

Inga bra dagar dessa... Inte ens kortisonet levererade, vilken besvikelse. Jag har mest legat på soffan och ulkat och sovit. Bara att ta en dusch kräver sedan minst 30 minuters vila i soffan. Verkligen lattjo! Tvingade iallafall ut mig på en promenad igår och det gör mig piggare trots allt (även om jag sov en timme på soffan efteråt).

Det är en hel arsenal av mediciner som ska ner dagen efter behandling. För mig som skyr tabletter känns det som en årsranson redan till frukost.



Ett dygn efter cellgifterna ska man också injicera sig själv med en superdyr (!) spruta för att boosta de vita blodkropparna. Jag fick frågan för ett par veckor sedan av min vän A ifall jag skulle ha problem att ge mig själv en spruta, "nä, nä, det tror jag verkligen inte" skrattade jag självsäkert. Det var då det, jag kan säga att jag beundrar alla diabetiker som injicerar sig själva dagligen utan att blinka. Förra gången jag skulle ta den trodde jag ju att det skulle gå finfint. Jag satt en bra stund och laddade med magfettet ihopklämt i ena handen och sprutan i den andra. Men det är djupt inbyggt det där, skada inte dig själv med vassa föremål!!! Det gick inte, och sedan var det ganska lätt att övertala Mannen att ta över, han hade inte alls hade något emot att sticka sin fru i magfettet.

Igår när det var dags igen var jag till och med så tramsig att jag var tvungen att lägga mig på soffan och gömma hela mig (inte magen då då) under en filt... Det känns ju inte direkt som att det går åt rätt håll med det här med sprutan... Låt oss hoppas att Mannen alltid finns tillgänglig för att utföra denna syssla, annars kommer jag antagligen springa omkring planlöst i området och trakassera grannarna i hopp om att hitta någon som förbarmar sig. Buhu!

Den kanske inte ser så skräckinjagande ut på bild...


Igår var även Mannens födelsedag så mitt upp i tupplurarna försökte vi åtminstone sätta lite guldkant på dagen med bullfika och middag på kvarterskrogen. Kunde inte hjälpa att jag blev lite sentimental när jag tänkte på vad vi egentligen planerat för dagen... Men, men när människan planerar skrattar gudarna i himmelen, eller hur man nu säger.


4 kommentarer:

  1. Tycker det är så förbaskat orättvist att den vård och medicin som sätts in för att hjälpa samtidigt också bryter ner. Men du kommer sätta cancern på plats - för du är starkare än den även om behandlingen får dig att må skit. Stor kram

    SvaraRadera
  2. Din granne här borta sticker dig gärna med kärlek om mannen är borta <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte på dig vettu! Du hade varit min första anhalt <3

      Radera